Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Gustaf Rune Eriks: Kom till mig, om du vill! Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF RUNE ERIKS
skänkte närhet och liv. Han ångrade att han
hade gått till henne, ångrade sig som han hela
tiden vetat att han skulle göra. Han stod här,
trots all sin vetskap.
— Jag kan inte sova, sade han lågt. Jag
tänkte bara höra om du har några
sömntabletter — mina har tagit slut.
Det var tyst ett ögonblick. Han hörde henne
andas, och han hörde Berit andas borta i andra
ändan av rummet.
— Jag har inga, sade hon äntligen, och nu
var hennes röst mildare.
Han blev stående tyst, obeslutsam. Han
vacklade mellan två ytterligheter: prestigetanken,
som sade honom att han borde avlägsna sig,
och känslohungerns krav på att han skulle slå
bort alla tankar och bara gripa den lilla
gemenskap som fanns inom räckhåll. Hon vet att det
inte är sömntabletter jag vill ha, tänkte hani.
Han trodde att hon tyckte om att ligga där
i mörkret och bevittna hans osynliga kamp.
Hon kände väl att hon skulle segra.
— Kom till mig, om du vill! sade hon
plötsligt.
Om du vill! De orden fick honom definitivt
att stelna, att bestämma sig. Hans känslor frös
till, han blev hård och kände hur det kylde vid
tinningarna. Å, vad han hatade henne! Hon
skulle ha sagt: Kom till mig, jag vill att du
ska komma, jag har längtat efter dig! Om hon
hade sagt så och menat det, då skulle allting
ha varit på ett annat sätt nu, då hade han
kunnat älska henne öppet, ohämmat, då hade
han kunnat vara sig själv, då hade han kunnat
vila...
Utan ord lämnade han henne, stängde
sängkammardörren efter sig och återvände till
rummet på andra sidan hallen. Han gick fram till
skrivbordet och trevade reda på cigarrettetuiet.
Han tog ut en cigarrett och tände den. Hans
händer skälvde inte längre.
Sen satt han på sängkanten och rökte
cigarrett efter cigarrett, medan hatet växte till
martyrkänsla inom honom, växte till en hårdfrusen
törnekrona kring hans själ. Timmarna gick, men
han satt kvar, i meningslös protest mot det
oföränderliga.
Det blev ljusare. Temperaturen hade stigit
under natten, det snöade. Hårda flingor
virvlade glest omkring i det vikande mörkret över
trädgården.
Nu hade han inget behov av vila, nu kände
han sig outtröttlig. Då Vilma klockan sju
knackade på hans dörr skrek han att han var
vaken. Han slet av sig morgonrocken och
pyjamasen och sprang ut i badrummet. Han
ställde sig i badkaret och skruvade på duschen.
Hans mun var hårt hopknipen och blicken
mörk, med ett nästan extatiskt uttryck. Det
kalla vattnet strilade ner över hans nakna kropp
och han njöt av smärtan, av chocken.
Han stod länge orörlig under det hårda
strålknippet — ända tills hans kropp kändes lika
kall och stel som hans inre jag.
448
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
