Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Lennart Göthberg: På väg mot en ny klassicism?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LENNART GÖTHBERG
PÅ VÄG MOT EN NY
KLASSICISM?
1
10-tal, 20-tal, 30-tal och nu sist 40-tal är
litterära avgränsningar som kritikerna ansett sig
ha rätt att göra. På eget bevåg, kunde det
tillläggas. Författare, som är måna om sin
integritet, förbinder gärna årsklassindelningen med
det kollektiva tvångssammanfösande som
värnplikt och militärtjänst utgör, och protester har
inte saknats. Jean-Paul Sartre talar i sin essay
"Litteraturens nationalisering" (översatt i
40-tals februarinummer 1946) så bevekande om
författarens motvilja mot att redan i sin
livstid bli behandlad som offentligt minnesmärke
att Olof Lagercrantz omedelbart instämde. Lars
Ahlin, som onekligen är värre utsatt, hade
redan tidigare uttryckt sitt misshag inför
"litteraturens professionella avsmakare", som
etiketterar och katalogiserar, som blir alltmer
närgångna och som kanske småningom får så
fina instrument att de börjar att tala om
litteratur av modell 44, 45, 46 o. s. v. Hans
vänliga protest får säkert ses som ett utslag av den
subjektiva olust som lite var kan falla för, när
hans verk skall bedömas. Däremot är det inte
utan att man drivs till eftertanke när Sartre
skall motivera sin ståndpunkt. Inför rubriken
här ovan skulle han säkert säga att författaren
söker se den unga litteraturen med sina
barn-barns ögon, att han vill föregripa morgondagens
bild av det aktuella nuet, och att han här är
ute i förfelat ärende, ty "dess objektiva ansikte
kommer alltid att vara beslöjat för oss,
eftersom det är just det intryck det gör i andras
ögon". Sartre har i "L’Existentialisme est un
humanisme" hävdat att hans filosofi är
optimistisk — så säger han när han talar i
defensivt syfte; när man som i den refererade essän
möter en aggressiv Sartre låter det sig kanske
sägas att han inte hyser alltför ljusa tankar om
människans möjlighet att nå fram till
självkännedom, till en bild av sig själv och sin
samtid, om vilken det är ganska likgiltigt vad
barnbarnen tänker, men som är av rent
strategisk betydelse för det sätt och för det mål
mot vilket hon vill mobilisera sina livsresurser.
Det är inte likgiltigt om vi är på väg mot
klassicismens ideal av balans och harmoni eller om
vi på nytt skall börja romantikens sugande
berg-och-dal-banefärd mellan himlen och
helvetet.
För den som i litteraturen ser någonting mer
än en vacker lek blir det aldrig likgiltigt att
skaffa sig en uppfattning om kämpande,
segrande eller förlorande tendenser. Litterära
tendenser bärs upp av litterära personer, och
personer uppträder åtminstone än så länge i tiden
och rummet. Det är inte hybris från kritikerns
sida när hans katalog ibland kan få en
betänklig likhet med systembolagens prislistor. Att
årgångarna så tydligt markeras hänger bara
alltför intimt samman med att de historiska atmo-
452
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
