Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Lennart Göthberg: På väg mot en ny klassicism?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ VÄG MOT EN NY KLASSICISM?
och frälsare på samma gång som de var diktare
och blev aldrig riktigt helt någotdera — det är
väl här som Artur Lundkvists dilemma ligger.)
Ändå ligger det bakom Ahlins syn knappast
någon nyuppstånden l’art pour 1’art-teori utan
mer Luthers tanke om kallelsen. Ahlin tillhör
den mest högkyrkliga och ritualistiska falangen
inom statskyrkan. Han sätter kött på en
teologisk benstomme av beundransvärd stabilitet.
I artikeln "Reflexioner och utkast" i 40-tal
n: r 10,1945, säger han: "... den punkt där ...
allt jag hittills skrivit... har sitt fäste i min
egen åskådning. Denna punkt har inte ...
förflyttats under mitt korta författarskaps gång.
Punkten har faktiskt stått stilla hela tiden. Den
stod där 1936, då jag fick mitt första
roman-försök refuserat, och såvitt jag förstår kommer
den att inta samma läge i framtiden." Var finns
denna verkligt goda åskådning? frågar läsaren,
och Ahlin har gett svaret i en tidigare uppsats
"Om ordkonstens kris": historiskt heter den
marxism, religiöst barthianism, "dock sedan
jag så sorgfälligt jag förmådde rensat ut de
speciella metafysiska inslag som ingår i dessa
ideologier". Det är säkert ingen tillfällighet att
Ahlin nämner utrensningen av metafysiska
inslag. Även här går linjen till Axel Hägerström,
men via teologin, där Anders Nygren bygger
på den hägerströmska kunskapsteorin.
Även här spelar alltså intellektualismen en
roll som vi tidigare har uppmärksammat inom
lyriken. När Ahlin i "Om ordkonstens kris"
ger sitt program, polemiserar han skarpt mot
den subjektivistiska, jagrealiserande romanen
(självbiografierna). Han vill vara en gestaltare
av andras verklighet. Han vill inte frälsa, inte
förvandla verkligheten, men han vill identifiera
sig med den. "Han vill i konsten bli creator
blott i estetisk mening, i övrigt vill han fungera
som identificator, ja kanske han rent av finner
sin adekvataste karakteristik i ordet
förebed-jare." För att den teologiskt oskolade läsaren
skall förstå honom hänvisar han till Gide: "Jag
lever endast genom andra, på uppdrag skulle
jag vilja säga, som en opersonlig älskare och
känner aldrig mitt liv så intensivt som då jag
undflyr mig själv för att bli vem som helst."
En och annan vägrar kanske att erkänna detta
program som klassicistiskt. Det kommer mer
från den teologiska än den humanistiska
fakulteten, och det är vi inte vana vid. Men två drag
finns att ta fasta på, det intellektualistiska och
det antisubjektivistiska, och resten kan Ahlins
tre böcker få säga.
Han lär knappast förneka att debutromanen
’Tåbb med Manifestet" rymmer
självbiografiska drag. Men är den då inte självrealisation
alldeles som 30-talets stora romaner? Får man
tro vad han säger i "Reflexioner och utkast"
förhåller det sig inte så. Han har velat gestalta
"en samhällelig beskaffenhetskollision". För att
Tåbb skulle drivas att medvetet uppleva
konflikten mellan kapital och arbete, fick han bli
arbetslös, trasproletär, och som sådan måste han
fungera reaktionärt. Godtar man hans ord, och
varför skulle man inte det, så sprider det
åtskillig klarhet över det originella hos Ahlin.
Det är inte sig själv han talar om. Det är
inte om en naturalistisk modellverklighet. Han
fångas och grips av en konflikt och vill
blottlägga dess struktur. Han gör de avgränsningar
kring verkligheten som kan tillåta honom att
få fram en beskaffenhet. Konfliktläget finns
där alltid, det är de utlösande momenten som
är olika och individuella, och kring en serie
grundkonflikter radar Ahlin upp sitt
persongalleri. I novellsamlingen "Inga ögon väntar
mig" är det en rad olika konflikter. I "Min död
är min" är den en enda, misslyckandet och
förnedringen, som i stället varieras med så mycket
större bredd och med en sådan intensitet att
många gjort misstaget att tro att Ahlin skulle
predika någon sorts förnedringsmystik à la
Dostojevskij, någon sorts frälsning genom
misslyckandet. Har man sett hans teoretiska
förnekande av varje subjektiv beskaffenhet som
459
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
