Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Lennart Göthberg: På väg mot en ny klassicism?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ VÄG MOT EN NY KLASSICISM?
tism, och eftersom Arnér så envist uppehållit
sig vid just rättens problem, så har han inte
kunnat undvika att slå över i metafysik. Vid sin
debut 1943 med novellsamlingen "Skon som
krigaren bar" visade han sig redan från början
stå utanför varje gestaltande av
privatupplevelser och privatreaktioner, däremot delade han
en yngre generations försök att identifiera sig
med människan och komma underfund med
hennes belägenhet — i sista hand försöket att
finna en legitimation för det mänskliga.
20- och 30-talen hade ställt begrepp som
"samvete" och "objektiv rätt" i skamvrån. Så
kom nazismen, den segrade och avslöjade sig.
Begreppen plockades fram och började fungera
(exempel: Eyvind Johnson). Vad man kunde
efterlysa var bara motiveringarna. Ingen har
bedrivit en sådan jakt efter dem som Sivar
Arnér. I novellsamlingen och i romanen
"Plånbok borttappad" kan huvudfrågan ganska enkelt
uttryckas: Vad är egentligen meningen med det
hela? Vem är egentligen människan? Är det
som vi ser och iakttar bara ett sken och en
villa, en avbild och en kopia, eller existerar
det samtidigt med det som vi kan iaktta något
annat, som finns men inte låter sig inregistreras
på samma sätt? Jarramas är den i alla
avseenden misslyckade. Algot har lyckats och har
den formella rätten på sin sida, när det gäller
plånboken som korvhandlaren hittat. Men han
vill inte lämna den ifrån sig förrän Jarramas
iått sin upprättelse; vilken av de båda
principerna som skall segra, nådens eller rättens,
är för Sju av avgörande betydelse, ty på den
kampens utgång hänger det om även den svage
skall få lov att vara människa.
Både i novellerna och i korvgubben Sjus
småstadsmiljö har Arnér tagit vara på och
noterat en mängd realistiska detaljer. Han står
här inte utanför sin litterära samtid; alldeles
som den har han av behaviorismen fått en
skärpa i själva iakttagelserna, som vilken
naturalist som helst skulle kunna avundas honom.
Men han har gett dem en betydelse, som syftar
långt utöver blotta återgivandet. "Dikt är inte
dokumentariska skildringar ... Sådant kallas
i stället reportage", säger han i sin
programartikel "Försvar för dikten" i 40-tal n:r 3,1944.
Dikt är inte heller vardagsskildring:
"Igenkännandets glädje må vara en glädje, men för den
står realisterna till tjänst." I stället utmärks
dikten av — och här är programmet hur
klassicistiskt som helst — en syftning mot
univer-salitet: "Då är den likformig med strukturen
på människan själv... Och då vill den också
vara intimt förbunden med tanken: bägge är
de inställda på att göra ett ordnat kosmos av
sin tillvaro."
Ahlin och Dagerman vill blottlägga
konfliktstrukturer. Arnér går längre: "Dikt intresserar
sig för den enskilda människan som för ett
specialfall av tillvarons allmänna sätt att bete
sig... Dikt skall skapa gestalter för att
illustrera sin erfarenhet av livets lagar. Varje
enskilt liv är skissartat, men dikt är i så fall mer
än liv, den fullföljer ansatser, drar ut linjer, ut
mot universum, inte därför att den vill
korrigera livet utan därför att den upptäckt vart livet
syftar och då i sin egen värld vill fortsätta
livet... (Kurs. av mig.) Dikt strävar ut mot
metafysiken, och beklagar att teologien är
kategorisk med sina resultat därifrån och att de
andra vetenskaperna vill utdöma området som
obefintligt. Den jagas dit av en längtan som
inte är ett romantiskt flaxande — ’dit där jag
icke är’ — utan ett krav på att finna den rätta
formen och anpassningen för sin existens ..."
Klarare kan man knappast fixera sin
uppfattning om dikten, och Arnér har också framför
allt genom den enkla stiliseringen i "Plånbok
borttappad" visat att talet om "den rätta
formen" är mer än ord i ett programuttalande.
Visserligen var hans sista roman, "Knekt och
klerk", en historisk roman och byggde som
sådan till synes på den realistiska
reproduktionsteknik, som Arnér själv avfärdat med ordet
461
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
