Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Lyrisk modernism. Uttalanden av Erik Lindegren, Karl Vennberg, Sven Alfons, Ragnar Thoursie och Gösta Oswald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYRISK MODERNISM
honom med en lika meningslös protest, ett
desperat raseri. Att denna dikt i och för sig
skulle vara underlägsen lyrik av traditionellt
snitt, tror jag knappast någon med framgång
kan hävda. Men den väsentliga vinsten med
den abstrakta form, som författaren har valt,
förefaller mig vara att den ger associationerna
största möjliga frihet; inte den borgerlige
albumdiktarens privatassociationer, inte heller
några speciella associationer mot bildningens
kuriösa utkanter utan associationer som rent
objektivt berikar dikten med otaliga övertoner,
inskärper vad den har att säga med kontraster
och likheter och aktualiserar ett centralt
kulturinnehåll. Jag har gjort upp en förteckning
på vilka litterära reminiscenser jag skulle tro
dyker upp hos en normalbildad svensk läsare,
när han tar del av just denna sonett:
"vallmons sömn":
Mitt hjärta värker och jag domnar bort
i sömntungt rus, som om en giftig drog
av odört eller vallmo på en kort
minut försänkt min själ i glömskans våg
(Keats’ "Ode till en näktergal", Blombergs
tolkning); Atterboms "Vallmon", som ger en
belysande kontrast (där väcker sömnen minnet
av "det forna fosterlandet", och "Guds härlighet
förklarar / det tomma livets stråt"; hos
Lindegren ropar välsignelsen efter sin förlorade röst);
"sanningen åldras och lägger sin patience":
dels Johannesevangeliets "Sanningen skall göra
eder fria", dels Ibsens "En normal sanning
varar i regel sjutton—aderton, högst tjugu år"
(hos Lindegren förstärker tillägget "och lägger
sin patience" intrycket av den åldrande
sanningens livsfientliga likgiltighet); "medan
landskapet fäller ihop sina ruiner": "med dessa
spillror stöttar jag mina ruiner" i "Det öde
landet", Eliotraden återgår ju i sin tur på Gérard
de Nervals "Le prince d’Aquitaine à la tour
abolie"; "välsignelsen ropar efter sin förlorade
röst": den bibliska episoden med Isak och
Esau, här turnerad på ett nytt sätt: välsignel-
sen finner ingen mun som kan uttala de för
mänskligheten avgörande orden; "slocknandets
trappa": "slocknandets kommande timme" i
Frödings "Atlantis", trappan i Dantes
"Purgatorium" och dess avläggare i Eliots
"Askonsdag": "det övergivna minnet etc.": mordscenen
i tredje akten av "Hamlet":
Gå, gjut din trolska must i detta öra
att hälsokraft och liv med ens förgöra;
"förintelsen sågar snuvigt en kropp i lika
delar": den vedsågande guden i Lagerkvists
"Himlens hemlighet" och "Det eviga leendet";
Cashs såg som snarkar sig fram i träet till
kistan, medan Addie Bundren ligger och håller
på att dö (i Faulkners "As I Lay Dying");
"bittert som en bruten gren i november": en
av körerna i "Mordet i katedralen": "och jag
vandrar i ett land av förtorkade grenar; när
jag bryter dem blöda de"; "men med ett
dödsur etc.": Hermes’ ord i "Prometheus": "Du
biter betslet som en otämd fåle / och stegrar
dig och sliter vilt i tömmen."
Man kan mot ovanstående naturligtvis
invända att den traditionella dikten också tillåter
associationer och allusioner. Det gör den. Hos
en författare som Milton i allra högsta grad för
den som behärskar den latinska poesin,
eftersom han ofta direkt anspelar på den. Men ingen
kan förneka att den abstrakta poesin utan att
störas i sitt grundinnehåll lämnar läsaren
maximal frihet. När den lyckas förena normal lyrisk
gestaltning med denna frihet, blir resultatet
som i Lindegrens "mannen utan väg" ett verk
av paradoxal och fläckfri skönhet. Så länge
modernismen kan frambringa lyrik av sådan
klass, är det komplett likgiltigt om den möts
av den samtida kritikens förståelse eller inte.
Den behöver då inget annat stöd än vissheten
att den slåss för poesins hotade sak på ett
viktigt frontavsnitt, kanske just nu det allra
viktigaste, och att ett nederlag skulle vara ett
nederlag inte endast för modernismen utan för
poesin överhuvud. «
468
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
