Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Lyrisk modernism. Uttalanden av Erik Lindegren, Karl Vennberg, Sven Alfons, Ragnar Thoursie och Gösta Oswald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYRISK MODERNISM
vår tankevärld har själva och "oberoende" av
oss en uppfordrande karaktär, och vet vi det
så är det mindre svårt att vinna förståelse för
den paradoxala punkt i Lindegrens diktsamling
"mannen utan väg" där observatör och objekt
byter plats och
sjukdomen lämnar sin plats under mikroskopet
trött på att betrakta sammankrympta pupiller
När Nietzsche varnade för "das Phantastische",
"das Unsichere", "das Extreme", "der Sinn für
das Symbolische" hade han på sätt och vis blott
alltför rätt. Hans kritik har med tiden
överflyttats från att gälla poesins psykologi till att
omfatta en hel grupp allmängiltiga psykologiska
fenomen. Med en gest av medvetenhet skjuter
diktaren denna insikt en armslängd ifrån sig
och söker gestalta dess etiska konsekvenser i en
dikt, som för närvarande kallas den
modernistiska.
Ser vi kravet på klarhet i ovan antydda
psykologiska sammanhang, så förefaller det mera
begripligt varför den modernistiska
traditionen vidarebefordrar ett material som är
"oförenligt" med äldre tiders klarhetsideal. En annan
sak är att det alltjämt tillhör kritikern att söka
urskilja diktens inre sammanhang och med det
oförenliga beståndsdelar och i diktverkets
enhetlighet se kriteriet på dess äkthet och sanning.
GÖSTA OSWALD:
I diktens riken är det som i tankens.
De senaste årens svenska litteraturhistoria
har med sällspord generositet avsöndrat en rad
individualistiska, formellt frihetshängivna
lyriker, vilka lämnat de civiliserade metropolernas
alltför fyrkantiga plaskdammar för
möjligheternas fjällvärld, i det lovliga syftet att bygga
vägar. Rykten från dessa eremiter når då och
då det akademiska spinnhuset; genom de
bokdammiga fönsterrutorna har dessa rykten tagit
den gestalten, att nämnda individer skulle ha
förenats i en sekt, med det originella namnet
"modernism". Genom denna sublima
klassificering har hrr poetastrar, kritiker &
conserva-tores sparat möda och tid (vilken i stället kan
ägnas försök till rimmad vers) och kunnat
använda samma inledning vid varje recension
av de där besvärliga människornas alster.
Självklart är att vi "modernister", trots
markanta åldersskillnader sinsemellan, har händer
och näthinnor vanställda av ärr i lika mönster,
efter de senaste årens smärtsamma "yttre"
erfarenheter. Självklart är att våra tankar och
skapelser tynges eller splittras av en kritisk
skepticism, ej som brasklappars behändiga för-
behåll utan som kvarglömda operationsverktyg
i det centrala nervsystemet. Lika självklart är
att vi, som till så stor del profiterar på
symbolismens och de senare ismernas språkliga,
stilistiska, formella frigörelse, därför kommit
att tala på besläktade tungomål. Men hur skulle
den som inte kan ett ord franska kunna
uppfatta olika franska dialekter? Och observera
jämförelsen: vi "modernister" talar ett nytt
språk, ett finare, exaktare språk, vi har
utvecklat instrumenten mot det svåra målet att
kunna tolka nutidens oöverskådliga partitur
med dess kaotiska stämföring.
Oförlåtligt är att förenkla. Omätbart är det
individuella lidandet, ojämförbara den enes
straff och den andres. Skulle inte
problem-sönderfallsupplevelsen ha funnits lika intensiv
hos äldre tiders konstnärer (för dem med öppna
ögon och fina nerver), fast deras verk ter sej
så enkla, lättgenomträngliga, oftast emedan
uttrycksmedlen var otillräckliga, ibland till den
grad att orden med sin makt över tanken kvävde
ropen, att blotta konventionen lät alla
symfonier sluta med durtreklang. Alltså: vi kan
473
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
