Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - K.-G. Wall: ”Mannen utan väg”. Kommentarer av en oinvigd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANNEN UTAN VÄG"
griper efter det förflutna, men hans slagruta
böjer sig mot intet, hans mun vidgas "som ett
korsfäst x". Ecce homo! Denne man är mer än
blind, säger författaren, och hans berättigade
misstankar kan aldrig bevisas. Han kan inte
beskyllas för "falsk enkelhet", ty han har
genomskådat allt, och hans blindhet är kanske
att jämföra med den sanningens tigande
outgrundlighet, varom det talades i 2: a
inledningsdikten. Den förrådde befriaren är ett slags
Kristusvision, till vars bild också hör "det
oöverskådliga i en handfull förgången frid".
Han har också drag av Uppenbarelsebokens
Messias, "jag såg störtade himlar vid hans
rykande fötter — och solens revade segel under
svanens vinge". Men i denna storslagna och
gripande gestalt finns också något negativt,
som för diktarens fantasi till sist tar överhand
(dikterna 18—20). "jag såg hans oändliga
tusenhövdade delta — som redan smakade
saltet: det allfamnande havet". Det allfamnande
havet är en ny symbol för något, som vi
mött tidigare: glömskan, utplåningen.
Befriaren kallas nu "demon"; han har blivit en
dödsängel. Men — "vad skakar då döden ur
ärmen som vi ej vet", frågar diktaren, och
svaret blir bl. a.: "en maläten gåta", "en regnets
vissling på gårdens avlivade hund ■—
skärande falsk som ett inställt mirakel".
Döds-mystiken är en övervunnen frestelse, och
besvikelsen gör diktaren hånfull. Men när ingen
lösning längre synes möjlig, vänder livet plötsligt
och oväntat liksom i 10 :e dikten sitt ansikte
mot honom, "och köttet blir ord och
uppenbarelsen blommar — och planeternas banor
skär det aningslösa ögat". Om denna nåd, om
livskänslans återuppvaknande handlar den 21: a
dikten, vilken kan betraktas som samlingens
medelpunkt. Den korresponderar med 11 :e
dikten men är mera sammansatt. Där var vägen
till livet en flykt undan lidandet med naturen
som smärtstillande medel. Livsanammelsen var
liktydig med ett passivt försjunkande i något
som är större än det individuellt mänskliga.
Denna bundenhet vid det ofrånkomliga finns
naturligtvis också i den nya dikten, men här
tillkommer ett aktivt moment: "att kunna sätta
ihop allt man plockat sönder — och åter höra
syrsor som tidens eggande småljud", ett
paradoxalt försök att omsluta motsatser och erkänna
dem som det enda möjliga, minne och framtid,
smärta och glädje, ont och gott. Diktaren är
förtröstansfull. Han vet, att icke blott det
värsta men också det bästa återstår. Det
positiva ligger framför allt däri, att frihetskänslan
här är starkare än känslan av bundenhet, "att
minnas allt som gjort ont med ett leendes —
slöja och kasta en sten långt in i evigheten".
Det positiva dröjer kvar också i den 22: a
dikten, som är en harmonisk kärleksdikt av
utomordentlig mjukhet och lyrisk
sensibilitet. Den kan betraktas som en variation på
inledningstemat i föregående dikt: att älska
utan att veta det.
Med det nu refererade är alla väsentliga
moment i livsdramat angivna. Frågorna är
ställda och deras möjliga lösningar antydda.
Men den yttersta skärpningen av den moderna
människans villkor har diktaren ännu icke gett.
Den följer i den 3:e och sista satsen, som helt står
i den stora världskrisens tecken. Med sin stils
mest expressiva uttrycksmedel återger
Lindegren alla de våldsamma reaktioner och
konflikter, som diktkonsten redan efter första
världskriget försökte tolka. Det ohyggliga i krigets
dirty job är till sist kanske inte alla enskilda
påfrestningar. Om kriget vore en definitiv
slutpunkt, om där funnes ett inslag av rening och
befrielse, skulle det i viss mån kunna
accepteras ("att bejaka allt bara det inte upprepas"),
men det är till sin natur djupt tvetydigt, ty den
befriande handlingen vänder sig alltid mot sig
själv, "jag dödade dig och mig för att vi skulle
leva". Att någon orkar leva vidare beror på att
det alltid finns en sufflör till hands, som
synkroniserar ödets slag med verkligheten. Men
4 BLM 1946 VI
481
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
