Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - K.-G. Wall: ”Mannen utan väg”. Kommentarer av en oinvigd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K.-G. WALL
härdas, men sedan kan vi också urskilja
Géri-caults patetiska mästerverk "Medusas flotte"
med en handfull människor vigda till
undergång på havet. Fantasin kan obehindrat glida
mellan de båda minnesbilderna, och
tillsammans ger de uttryck åt vad Lindegren vill ha
sagt om det mänskliga livets villkor.
Att Lindegrens öken till sin innebörd står
i direkt samband med Eliots öde land är ju inte
svårt att inse, men den är fördenskull icke
någon kopia. Den förtunnas heller inte till
allegorisk tomhet utan växlar oupphörligt efter
situationernas krav. När vi läser om
orakelkvinnan, mumiens fyllda kruka, soltemplets förgård
o. dyl. går tanken till den öken, genom vilken
Israels barn tågade till Kanaans land.
Bildspråket är överhuvudtaget starkare bibliskt
färgat i "mannen utan väg" än i "Det öde
landet". Men när det i dikten n:r 25, som
skildrar det kvava lugnet före krigets utbrott,
talas om "ökensvedda moln", föregriper
tanken den skådeplats, där mänsklighetens öde
tills vidare avgjordes på 40-talet. Ett annat
slags öken är "glömskans uttorkade flodbädd",
och den kastar oss tillbaka till den urgrå
forntiden, till Hades. Diktarfantasin arbetar
syntetiskt liksom drömmen. Symbolerna blir
inte abstraktioner utan förtätningar av en
mångfald, sammanfattningen av all
erfarenhet.
Öknen och vattnet har Lindegren hämtat från
Eliot. Men "Det öde landet" förklingade som
bekant i ett slutackord av orientalisk mystik.
I "shantih", den frid som går över allt
förstånd, är verkligheten upplöst. Lindegren låter
emellertid icke nöja sig med metafysiska
formler. Han söker en basis, från vilken han kan
omfatta all verklighet, en talisman av mörker
och ljus, en motsatsernas enhet som icke är
utplåning. På många olika sätt försöker han
inringa denna möjlighet, och som dess poetiskt
mest verkningsfulla symbol skulle jag vilja
framhålla bilden av trädet. Det har rika mytiska
anor, dess rötter, menar Lindegren, når ned till
källsprång, "där djupet till sist besegrar sig
själv", det förstår att utnyttja vattnet som
ett livgivande element. Men trädet kan också
symbolisera det medvetna livets smärta, som
"brusar i lågande glorior", när saven drivits
upp i kronan. Trädet är utsatt för brännande
sol, och det skakar av förnyelsens
framtidsstorm. Trädsymboliken infiltreras i olika
sammanhang. Den går igen i kärleksdikterna, ty
kärleken äger, när den är ogrumlad, en tillit
som föregriper framtidens dröm, "födelsen vid
de seende stenarnas vad". Trädet har del i
välsignelsen både från ovan och från nedan, det
står i organisk kontakt med alla de fyra
elementerna och kan därför gälla som
huvudsymbol för det positiva i Lindegrens livssyn.
Att "mannen utan väg" är en märklig
diktsamling står utom varje tvivel. Jämte Karl
Vennberg, vars "Äreminne över psykoanalysen"
(1938) dock endast cirkulerat i avskrifter, har
Lindegren i svensk litteratur introducerat en ny
kompositionsteknik, den eliotska, och han har
drivit upp bildspråket till en kanske ännu högre
grad av visionär skärpa än föregångarna
Ekelöf och Lundkvist. Han har det stora lyriska
greppet, den sublima kraftanspänningen och
väjer inte för de starkaste uttrycksmedel. Men
därmed har han också utsatt sig för risken att
göra sin dikt alltför kompakt och överlastad.
Den har blivit rik men svåröverskådlig,
intensiv men delvis kaotisk, djup men inte alltid
klar. Som sådan utsäger den dock något
väsentligt om vår splittrade tid. Dess patos och
fantasikraft kan endast lämna den förstockade
oberörd. Inom den yngsta diktargenerationen
har den nästan fått rang av kanonisk skrift,
och måhända änger man dess betydelse bäst,
om man säger att den för vår tids
poesiintres-serade ungdom blivit vad Pär Lagerkvists
expressionistiska diktning en gång var för den
generation, som i sin ungdom upplevde det
första världskriget.
484
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
