Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
diska fallgropar som gapar till höger och
vänster. Filmens andra hälft demonstrerar den
lyckliga utgången av terapin. Närvarande vid
slutuppgörelsen är de båda män som älskat
henne, eftersom det väl antas att den
tillfrisknade först av allt skall bevisa sin friskhet
genom att välja den ene av dem. Det gör hon
nu inte utan i stället den tredje, d. v. s.
förmyndaren, som hon hela tiden undermedvetet
älskat lika mycket som han undermedvetet
älskat henne, fast hans kärlek perverterats till
härsklystnad. Utgången tycks inte komma som
någon överraskning för den trött allvetande
psykoanalytikern, och gör det väl heller inte
för publiken, ty vilka skulle få varandra i en
film om inte de två ledande stjärnorna? Men
vad man alls inte förstår är hur nämnde, svårt
hämmade förmyndare plötsligt och alldeles utan
tillhjälp av psykoanalys och hypnos kan
förvandlas från en maniakalisk enstöring till en
glad och frigjord älskare. James Mason spelar
rollen med knotig, mörk kraft i sitt laddade
ansikte och avsevärd personlighet. Kvinnan är
Ann Todd, och hon fängslar starkt genom sitt
nervöst känsliga ansikte. Filmen har ett ganska
högt underhållningsvärde, den är tekniskt inte
vidare avancerad och ganska smaklöst uppsatt
med förvuxna, vräkigt möblerade interiörer.
Dess artistiska målsättning får sin symbol i det
porträtt som uppvaktaren numro två utför av
hjältinnan och som tydligen utan några som
helst dystra aningar förevisas som eitt lyckat
konstverk. Georg Svensson
Det kommer en vän i kväll (Un ami viendra
ce soir). Raymond Bernard.
Producten C. G. C.
"Det kommer en vän i kväll" är Raymond
Bernards första film sedan 1939 och inspelades
strax efter befrielsen. Den fortsätter linjen från
"Dolda makter" och "Ett krigsbröllop", och
även denna gång står tysk invasion i storyns
centrum, men skildringen har undergått
väsentliga förändringar. Borta är den tidigare
objektiva stiliseringen — Bernard bemästrar inte
stoffet, som är alltför aktuellt. "Det kommer en
vän i kväll" är en ångestfylld, kaotisk film som
utandas en häftig och maktlös förtvivlan över
en planet befolkad av dårar, och kastningen
mellan mänsklig medkänsla och hat är
oavlåtlig. En skarp ironi håller i någon mån samman
de disparata elementen och gör stundom ett
befriande intryck. På ytan en spännande thriller,
under ytan en individualists försök till
uppgörelse med den kollektiva destruktivismen, är
"Det kommer en vän i kväll" trots sin upplösta
form en sympatisk film som måste appellera till
var och en som är engagerad i de europeiska
problemen. Tekniskt bär den starka spår av de
omöjliga arbetsförhållanden under vilka den
tillkommit, och endast bitvis har Bernards
skicklige fotograf Lucien Le Fèbre lyckats
uppnå sin forna standard. Madeleine Sologne är
svår att se i den kvinnliga huvudrollen, urblekt
och förkonstlad — rollen skrevs ursprungligen
för Marie Déa. Det är Michel Simon som tar
hem spelet i en underfundigt lekfull studie av
en tokig pacifist — sätter den desillusionerade
Bernard numera likhetstecken mellan dessa två
begrepp? Pavane
Syndens änglar (Les anges du péché). Robert
Bresson. Production Synops.
Robert Bresson debuterade med ett
originalmanuskript av Jean Giraudoux och erhöll för
"Syndens änglar" Le grand prix du cinéma
1944. Hans andra film bygger på ett scenario
av Cocteau och heter "Les dames du Bois de
Boulogne" — låt oss hoppas att den finner
större förståelse hos svensk press.
"Syndens änglar" har här betecknats som
reklam för katolskt själafiske, men det bör
kanske betonas att det icke är en religiös film.
Bresson har i flera år varit assistent åt René
Clair och torde icke av en tillfällighet ha sökt
sig till den mest skeptiske av de franska
regissörerna. "Syndens änglar" ger en oerhört
inträngande och i grund och botten fullkomligt
illusionslös bild av livet i ett kvinnokloster.
Skildringen är märkvärdigt insinuant och
glidande, vad som händer understryks aldrig,
antyds endast. Agostinis foto är diskret och
beslöjat och bidrar till filmens drömlikt
framflytande intryck. Bressons teknik är sällsynt
raffinerad, med en fulländning som gränsar
till omänsklighet avslöjar han långsamt och
penetrerande en överklassflickas (Renée Faure)
penitensbesatthet och förälskelse i en
mont-martreskönhet på glid (Jany Holt). Filmens
utåt paradoxala syntes av kyligt dissekerande
och respekt för mystisk exaltation torde stå
506
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
