Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
andra ord: Vad menas? Titelnovellen berättar
om en spansk frihetskämpe, Pablo Ibbieta, som
hamnat i ett fascistiskt fängelse. Hård och
isolerad genomkämpar han natten före
avrättningen tillsammans med sina medfångar och
en belgisk läkare som med kall vetenskaplighet
iakttar de dömdas ångestreaktioner. På
morgonen får Pablo ett tillfälle att fria sig själv
genom att ånge en kamrats gömställe. Rov för
ett plötsligt infall lämnar han en — som han
själv tror — falsk ortsuppgift, men just på den
platsen befinner sig genom en grym slump
kamraten, som följdriktigt blir skjuten. Det är
verkningsfullt som skräckdröm och mästerligt
som skildring, men också fullständigt
meningslöst. Man säger: "Hur skickligt!", och därmed
är ju en bättre författare dömd.
Ser man novellen mer inifrån blir den
emellertid intressantare, blir uttryck för en bestämd
livssyn. Av vad anmälaren har lyckats inhämta
om och av Sartres "existentialism" rör sig
denna om en för den tänkande människan
fundamental konflikt — motsättningen meJlan
vad jag verkligen är och mitt medvetande om
vad jag är. Min personlighet är med andra
ord inte detsamma som min föreställning cwn
min personlighet. Att denna klyfta aldrig kan
helt överbryggas upplevs ibland som intensiv
tragik, som ångest. Och ångesten — en
klarsynt ångest — är det sant existentiella
tillståndet och den sporre som driver oss vidare.
Det är tydligt att Sartre gör en värdeskillnad
mellan Pablo Ibbietas hållning och hans
medfångars. De senare flyr under påfrestningen
från sig själva: den ena in i sammanbrottet,
den andra till den religiösa illusionen. Ibbieta
däremot är inför döden alldeles ensam, hel, en
enda samlad hängivelse åt att tiga och dö. När
han ett ögonblick slappnar inträder förvirring,
men om Sartre menar att slumpens grymma
gäckeri är ett rättvist straff eller något alldeles
0 väsentligt är mig ej fullt klart.
Om man trots allt inte kan djupt intressera
sig för Sartres människor, så beror det väl på
att de flesta av dem är levande döda — som
den underlige dvärgen hos Pär Lagerkvist.
Författaren berövar dem all1 levande
motsägelsefull-het. Lulu i novellen "Intimitet", som är ställd
1 valet och kvalet mellan sin impotente man och
sin normale älskare, kan ju på grund av sin
egen abnormitet inte gärna välja någon annan
än den förre; likaså måste väl hjältinnan i
"Rummet" ha någon defekt som gör henne
oförmögen att uthärda det normala livet. Och
mördaren i "Herostratos" är genom sitt biologiska
lyte avstängd från all utveckling. Dessa
människor skulle aldrig kunna frälsas genom sann
filosofisk insikt — möjligen genom någon
gåtfull kärlekskraft utifrån.
Sartre sysslar alltså med konfliktmedvetandet
och skuldkänslan, vilket är det så kallade
40-talets djupa tema, men såvitt jag kan se
angriper han sitt tema så ensidigt intellektuellt att
det inte alltid blir fruktbart ur moralisk
synpunkt. Hur mycket starkare stöt och skakning
till insikt om den inre friheten ger inte
Kierke-gaard outspädd i till exempel "Sygdommen til
Døden". Där ställs man verkligen vid en
korsväg, blir moraliskt konfliktmedveten.
Dock kan antas att Sartres författarskap
handlar just om den inre friheten. Han visar
på den genom att definitivt stänga till dörrarna
om de onda i helvetet, dessa som är "alldeles
döda". Och dramat "Flugorna" åskådliggör hur
argosbornas fega ruelse endast framskapar
för-tryckaridéer om sadistiska förtryckargudar.
Orestes vill befria dem från de klibbiga
flugorna genom att själv påta sig ett brott,
erkänna det, bära följderna. Så långt förstår man
och är med på saken. Men sedan? När det
gäller att leva "existentiellt" i den allvarliga
meningen, måste det inte då samtidigt födas en
syn, en målsättning som gör de låsta
konflikterna i människans inre produktiva? Måste inte
ett vara också innesluta ett bliva? Kanske finns
det hos Sartre någon sådan syn, men anmälaren
har inte kunnat gripa den i de tre till svenska
översatta böckerna "Flugorna", "Inför lyckta
dörrar" och "Muren", vilkas fanatiska glöd
och sökande spänning givetvis inte är någon
alldaglig upplevelse.
Under läsning av "Muren" tänker man sällan
på att det är översättning. Margit Abenius
Vad är sanning?
Albert Camus: Främlingen. Översättning av
Sigfrid Lindström. Bonniers
1946. 4: 25.
Om man har en till påverkningshysteri
gränsande misstänksamhet kan mian möjligen,
bakom Camus’ lilla roman "Främlingen" som nu
510-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
