Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ler emellertid bilden av Georg Brandes, som
alltför ensidigt är sedd med den kvinnliga
partens ögon och dessutom är konventionell, en
mefistofelisk Don Juan av det sedvanliga slaget.
Det får likväl inte glömmas, att Victoria
Bene-dictsson helt och hållet var den initiativtagande.
Har man i Brandesarkivet läst de otaliga, aldrig
tryckta biljetter och visitkort, varmed hon från
första stund uppvaktade honom, och där hon
utbad sig och framprovocerade hans besök, dag
ut och dag in tiggde och besvor honom om att
komma, så kan man inte låta bli att finna
hennes attityd direkt påträngande. Hon hade
ju i hela sitt föregående liv, mödosamt och steg
för steg måst tilltvinga sig, kämpa sig fram
till oberoende, arbetsro, bildning, författarskap,
och det var väl knappast mer än naturligt om
hon lade samma sega energi och viljekraft
i dagen när det gällde att vinna den man hon
älskade. Taktfull var hon inte heller: hon
trängde sig in hos hans mor, och hon visade
honom de anteckningar hon fört över deras
möten och om sina egna känslor. Han å sin
sida var naturligtvis smickrad, och vilken man
skulle inte ha varit det? Men därtill kommo
både hans fantastiska fåfänga och hans
gränslösa nyfikenhet på människor, särskilt
skrivande människor, men han stretade också emot
och försökte värj a sig på olika sätt, genom
avkylande ironi, genom skryt med förmenta
erövringar och med hjälp av den vänskapliga
älskvärdhetens distanssättning. Ingendera metoden
lyckades, och i längden var han naturligtvis
föga ägnad att spela Josefs smått komiska roll.
Så gick det som det gick, och den tidsbestämda,
i barndomen grundlagda skuldbeläggning av
det sexuella, som hon hade att dragas med,
drev henne i döden — jämte misströstan om
den egna konstnärliga förmågan. Victoria
Bene-dictsson synes mig inte förlora i storhet, därför
att man på detta sätt försöker riva bort den
konventionella men grundfalska masken av en
hjärtlös Don Juans förförda offer. Hon var en
tragedihjältinna i den strängaste klassiska
bemärkelsen, den nämligen, att hon själv
nedkallade det tragiska ödet över sitt arma huvud.
•
Som berättare ägde ju Ernst Ahlgren mycken
humor, till skillnad från en nutida författare
som Ragnar Jändel, vilken inte ägde en skymt
av denna gudagåva, men i fråga om den totala
avsaknaden av självironi och självlöje voro de
varandras likar, och bäggederas öden utgöra
upprörande kapitel ur den svenska fattigdomens
historia. I det lilla häfte som nu utgivits i
Frilansens serie har Vilhelm Moberg på
grundvalen av personlig erfarenhet omvittnat den
betydelse Jändels dikter hade för unga arbetare
under de demokratiska genombrottsåren efter
förra världskriget. Moberg understryker
kontinuiteten i Jändels produktion och har
naturligtvis rätt i, att han till sitt sista andetag
besjöng fattigdomen, dess hjältar och martyrer,
att det religiösa draget från början fanns med
även i kampdikterna, och att socialismen för
honom alltid var en trosangelägenhet, en "de
betungades religion", inte en genomtänkt
uppfattning om hur samhället borde ordnas i
politiskt, socialt och ekonomiskt avseende. Sivar
Arnér har från Ord och Bild överflyttat den
essay, vari han konsekvent sökt följa det
strömdrag av mystik som genomgår Jändels alstring
men också har uppmärksammat dess andra
sidor, och som vittnar om att essayisten
dessutom är insatt i diktarens privata förhållanden.
Den fina studien är utan tvivel det mest
inträngande som hittills finns skrivet om den
bortgångne skalden, vars stillsamt växande
makt över sinnena jag i likhet med Vilhelm
Moberg gärna vill tro på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
