Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Eyvind Johnson: Poseidon. Ur en roman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
POSEIDON
Ur en roman
Jag undrar när den kommer? tänkte han då
han gick förbi seglet bort till proviantkistan
för att hämta livbältet. Kalypso hade använt
högtidliga ord om det och kallat det för "Den
sjöjungfrusända säkerhetsslöjan att hölja sig i".
Just då han skulle böja sig tyckte han att han
skymtade en landkontur rakt i öster —- som en
skugga mot en mörkare skugga. Blicken kunde
knappast gripa den. Med rinnande ögon, hukad,
stod han och stirrade, försökte fånga det som
försvann, kom tillbaka, försvann. Nu var den
där igen. Nu var den borta och mörkret steg
upp. Han sprang till roderbänken igen, satt och
lutade sig förbi seglet och stirrade, sprang
tillbaka till fö ren, men nu var konturen ohjälpligt
borta. Seglet slog. Han var åter vid styråran.
Zevs! Athena! Om det var Klipp-Same och
Skog-Zakynthos! Han försökte återkalla minnet
av den försvunna skuggan. Han byggde upp
öarna som han mindes dem, förändrade den
flyende bilden — och visste att det kunde
vara — ja?
Vinden stod på rakt från söder. Den första
vågen sköljde över, och flotten knakade och
gnisslade. Han hade spänt bältet om livet. Han
drev rakt norr ut. Varje gång han försökte
vrida in kursen mot öster restes flotten på
kant.
Han länsade undan hela natten. Mot
morgonen lade sig vinden något, och när den själv
osynlige Helios kom med sitt gråljus började
det småregna. Sikten var kort, åt alla håll
var grå, försvinnande vågryggar. Han försökte
hålla kursen mot öster, mot öster, mot öster!
Hela dagen satt han med sömnigt klippande
ögonlock och trötta armar och frös sig,
regnades, blöttes, drevs mot något håll, nordöst
kanske. En gång såg han en liten holme, ett skär,
som sjön bröt mot. Han drev förbi och in
i kvällens havsödslighet.
Det blev någorlunda stilla under några
timmar. Sjön var fortfarande grov, men rytmen
var jämn. När heliosljuset försvann i diset till
vänster om honom visste han kursen: mot norr,
och då hade han ungefär samma väder som
kvällen förut.
Jag undrar när den stora stormen kommer,
tänkte han.
Han kände på livbältets korkskivor och
remmar och mumlade:
— Det är inte så att jag på något vis är rädd
för någonting. Jag vilar i trygga makters
händer och de vill mig bara väl. Men ett sådant
här bälte värmer magen så bra. Det är ingen
dum uppfinning. Hon sa att en havsjungfru
hade kastat i land bältet på hennes näs. Jag
tvivlar inte alls på uppgiften, men annars
brukade man ibland -— åtminstone förr i världen -—
se sådana här bälten överallt vid kusterna.
Havsjungfrun ger dig sin slöja genom mig, sa
hon. Det är en prydnad. När det blåser mycket
så bör du pryda dig.
537
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
