Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Knut Jaensson: Lars Hård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
var blanid an.nal att han ville tirygga sin sexuella
försörjning oavsett om han var förälskad eller
inte. Detta plägar som bekant sällan lyckas
utan en dosis hyckleri, och något upplyftande
svävar i regel tyvärr inte över förbindelser,
grundade enbart på brunst. Lars Hård väjer
inte heller för falska fraser. Han både smickrar
och koketterar för att nå ett mål som ju strängt
taget inte bara är hans eget. Han uppför sig
med andra ord precis så som de flesta män
sedain urminnes tider har uppfört sig: han vill
hellre ha en flicka som han i grunden inte
tycker om än ingen flicka alls. En, sådan böjelse
hos en ung man tycker man knappast skulle
kunna verka överraskande, därtill är den
alltför vanlig, alltför naturlig. I verklighetens
värld skulle den heller inte föranleda så värst
mycket kommentarer, i varje fall inte från
männens sida. Men Lars Hård är hjälten i en
bok och det förändrar saken.
Redarn Tomas Webers förvillelser kom fyrtio
år tidigare förargelse åstad, och ändå var hans
flickförhållanden omvärvda av ett visserligen
kanske flyktigt men dock fullt förnimbart
skimmer av vårpoesi. Detta svärmeri saknas i Lars
Hårds flirt med den slanka och den brunögda,
liksom det har saknats och kommer att saknas
i oräkneliga andra unga mäns flickhistorier.
Hjalmar Söderberg chockerade genom att
framställa svärmeriet helt genomträngt av
sensuali-tet, Fridegård genom att framställa
sensuali-teten helt berövad svärmeriet. Båda chockerade
genom sin realism.
Samma realism finns i skildringen av Lars
Hårds sociala inställning. Det var för att det
"luktade herrskap om hennes impregnerade
regnkappa" som han iinte vågade kyssa den
slanka flickan, och även sedan han tagit henne
och de är på hemväg från grottan konstaterar
han, att "vår stuga låg svart och ödmjuk bland
träden ett stycke från slottet som bredde ut sig
och glodde med sina fönsterrader ut i natten".
Hans oerhört starka klasskänsla färgar inte
bara av sig på hans upplevelser av människor,
den följer honom också i naturen. Och ändå
är denne man, som skulle känna en
överklassärtas tryckande obehag genom sju dämpande
dunibolstrar, innerst föga imponerad av en
privilegierad samhällsställning: den enda
skillnad han tycker sig förmärka mellan de
fabriksflickor som han. har följt hem och den
överklassflicka han får förhållande till "bestod
i underklädemas kvalitet".
Om man bortser från det inslag av
kvinnoförakt som ligger på botten av ett dylikt
uttalande ger det ju ett klart uttryck åt en av
Lars Hårds djupast rotade övertygelser,
nämligen, den att den sociala rangskalan rör sig
med praktiskt taget alltigenom falska värden.
Man kan knappast tänka sig en syn på
överklassen mera uppfylld av misstro och hatfullt
förakt än Lars Hårds. Men samme Lars Hård
som med folkhumorns slagfärdiga polemik
berättar att han "såg en karl, eller det kanske
var en greve", berättar också med den mest
avväpnande självironi om sina hemliga men
starka förhoppningar på att hans farfar, ryssen,
ska ha varit "greve eller furste på sin tid".
Med band av dem starkaste sympati är han
bundfen inte bara till sina föräldrar som sådana
utan till hela deras samhällsklass — när den
företrädes av människor som liknar dem, som
är äkta, rättframma, anspråkslösa, utan
inbilskhet. Samtidigt är det som han ständigt
drömmer om detta: hur han ska platta till, hur
han ska slå världen med häpnad. Båda
inställningarna är lika verkliga, och de är båda
framställda med lika övertygande sanning. Till
det mest oemotståndligt charmfulla i
Fridegårds självbiografiska roman hör äktheten och
humorn i den lysande självironi med vilken
genom hela trilogin temat om Lars Hårds
behov av självhävdelse varieras. För lika
lyhörd som Fridegård är för alla nyanserna i
omgivningens lust att skryta och att flyta ovanpå,
lika fint sinne har ban för alla skiftningarna
552
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
