Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Rabbe Enckell: Lyrisk modernism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYRISK MODERNISM
intellektuellt jämviktsläge med prövning från
fall till fall? En moralisk relativism skolad hos
Westermarck och en klassicism just av den art
som Lennart Göthberg påvisar i sin essay. Och
"överraskningen" som estetiskt verkningsmedel
finns redan omhändertagen av Henry Parland
(död 1930) i "Återsken" i en uppsats om
sovjetrysk diktanalys. I sin uppsats "Sakernas
uppror" föregrep han vad Ragnar Thoursie nu
kallar "föremålens uppfordrande karaktär".
Minns man icke "Tjuren och vi" av Diktonius
och "Blixtanalys" av Björling?
20-talets finlandssvenska modernism gick
aldrig ensidigt upp en linje av primitivism och
prononcerad surrealism. Vår modernism
balanserade ytterst på personligheten och gick aldrig
in för några frälsningsläror. Intellektuella och
moraliska motsättningar erkändes från början.
En Henry Parlands "lätta" tidsdikt har i sitt
ungdomliga självsvåld en ironi, som räddar
den undan varje gottköpsförsvurenhet åt
tidsmakterna till och med när han accepterar dem
som kostymeringar för maskeraden.
Det finns en iögonfallande olikhet i
atmosfären kring rikssvensk konst- och
livsuppfattning och kring finlandssvensk. Jag har
observerat att beteckningarna 30-tal och 40-tal är
symtomatiska. Det är en långt driven
histori-cistisk tendens i detta betraktelsesätt, ett
uppjagat sökande efter tidsfenomen i dikten. Man
speglar sig i tiden, man vill konfronteras med
sin "situation" liksom orienteraren i skogen.
Man tar upp sin kompass, man granskar uret,
man undersöker terrängen och räknar ut vem
eller vilka som till äventyrs befinner sig inom
samma rayon, vilka som blivit "efter" och
vilka som redan inhämtat "försprång".
Allt detta är för finlandssvensk mentalitet
fullkomligt främmande. Vi kartlägger inte tiden,
vi söker inte tidens ansikte eller vårt ansikte
i den, vi bekymrar oss föga om vårt aktuella
dilemma. Vi söker närmast personligheten och
en av den betingad hållning gentemot tillvaron.
I Sverige upplever man "situationen" och
"tiden" mycket intensivare än hos oss. Men
jag tror att vi upplever det centralt personliga
med större styrka. För en finländsk modernist
ter sig tidsanalysen och spekulationen i aktuella
samtida krislägen som utanverk, om man inte
ur dem tvingar fram ett bärande element av
allmänmänsklig erfarenhet oberoende av tiderna.
Det förefaller som om 40-talet speciellt satte
in angreppet på det subjektiva och det
"privata".
Men inga kungar har ett privatliv och inga
diktare heller för så vitt det gäller deras konst.
Det privata innesluter det väsentligt mänskliga,
det som ligger innanför och bakom utanverken,
det nakna. I det privata är man mera människa
än i det offentliga, man är mera lik sig själv
och därmed även omedelbart mera lik andra.
Man är friare i sin observans när det gäller
det intima och kan därför dra helare och mer
obesmittade slutsatser än ur sammanhang som
inte till sin helhet låter sig överblickas. Vår
upplevelse av tiden är trots allt partiell, vår
upplevelse av personligheten däremot hel och
till sin natur syntetisk. I känslan av helhet når
vi de stora formerna. En privat människa kan
vara inkörsporten för det signifikativt
mänskliga. En människa med sina privata problem
och som endast upplever tiden passivt, halvt
omedvetet. Vi har ett mycket starkt behov av
att konfrontera vår nöd med andras nöd,
kanske helst människors från avlägsna tider och
länder för att uppleva igenkännandet bortom
tillfälliga begränsningar. Jag frågar ej efter
vilken miljö och tid La Rochefoucauld var
insatt i, när jag läser hans erfarna aforismer. Det
är nog att han uttalar en tanke som är slående
också för mig. La Rochefoucauld, antar jag,
fann sin adekvata form i konfrontationen med
det privat mänskliga, han klädde av människan
munderingar och spetskragar och med dem
hela tidssituationens förfärande obekvämhet.
Kvar blev en annan obekvämhet, den att vara
3 BLM 1946 VII
561
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
