Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Stig Ahlgren: Den stora brevskriverskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN STORA BREVSKRIVERSKAN
d’Eu, Mademoiselle de Dombes, Mademoiselle de
Montpensier, Mademoiselle d’Orléans, Mademoiselle,
kungens köttsliga kusin, Mademoiselle, som skulle
bestiga tronen, Mademoiselle, det enda partiet i
Frankrike, som kunde gift sig med Monsieur. Vilket
underbart samtalsämne! Om du far upp och skriker,
om du blir utom dig, om du säger att vi narrats, att
vi uppfört oss opassande, att vi drivit med dig, att
det är ett dåligt skämt, att det inte vill in i huvudet,
om du kort sagt läxar upp oss, så gör du bara rätt.
Precis så har vi burit oss åt själva.
Redan med nästa postgång kunde Madame
förmäla att mesalliansen gått i stöpet. Kungen
övertalades att ändra sig. Mademoiselle grät
och hungerstrejkade. Friaren svalde först det
sura äpplet som den hovman han var, men
förolämpade sedan Madame de Montespan,
vars intrigförfarna medverkan han spårat i
komplotten, som det brushuvud han också var,
fängslades, kom i gunst igen, gifte sig hemligt
med den kungliga kusinen, övergav henne,
försvann och återkom som populär organisatör av
Jakob II: s flykt från England, upplevde ett otal
äventyr och dog ett par decennier in på
1700-talet, ett typiskt offer för men också kallblodig
exploatör av de plötsliga klimatförändringarna
i eiwåldstronens närhet.
7
Brevet om greve de Lauzuns giftermålskupp
är ett virtuosnummer, en veritabel djävulsdrill
på det älskvärda förtalets violin. Andra brev
är inte litterärt lika märkvärdiga men har
mänskligt och kulturhistoriskt intresse för de
inblickar de ger i dåtidens aristokratiska
vardagsliv. Då som nu ältades krämpor och
sjukdomar i det oändliga, och det går nästan ett
dödsläger på varannan epistel. Tack vare de
krig, som Ludvig XIV satte i gång med jämna
mellanrum, samt inte minst en bristfällig hygien
och ett mera skämtsamt än effektivt brandväsen,
blev det god omsättning på hovmännen och
deras fruar. Koppor, slag, reumatism samt det
som förr i världen kallades vapörer (vi säger
"nerver") och det som fortfarande kallas eller
inte kallas kronisk förstoppning gjorde livet
surt för tidens praktiserande epikuréer och
krävde sin enständiga tribut. Ingen såg
riktigt frisk ut vid hovet. Tandvården hade inte
nått över hovtångsstadiet. Naturbehovens
förrättande utgjorde ett guterat inslag i
sällskapslivet. I Saint-Simons memoarer läses att kungens
mätresser satt på pottan, när majestätet hälsade
på. Då de sedan reste sig och avslöjade
situationen fick han sig ett gott skratt. Det luktade
illa om le grand siècle. Madame de Sévigné
relaterar vilket oerhört uppseende det väckte,
när en pfalzisk prinsessa kom till hovet, som
varken purgerade eller laxerade. Hennes
universalmedel, när det gjorde ont någonstans,
var två timmars sträckpromenad. Hon hade en
blomstrande hälsa. Hennes naturliga och
flärd-fria uppträdande hade Madame de Sévignés
hela sympati. Och hon rådde livligt dottern att
gå åstad och göra sammaledes. Om det inte
hjälpte med choklad, som ett tag var
modedryck men sedan utnämndes till hälsans fiende
n:r 1. Markisinnan de Coetlogon hade druckit
choklad, när hon var gravid, och nedkommit
med ett dödfött negerbarn. "Alla mänskor är
lika pigga på att förtala chokladen som de är
redo att ge dig komplimanger", skriver den
be-tuttade modern till sin dotter i landsorten,
förtjust att kunna varna och smickra i samma veva.
Sina bästa repliker droppar hon ur pennan,
när man minst väntar dem. Det är därför
Madame de Sévignés beskäftighet innehåller sitt
eget motgift och hennes elakheter aldrig verkar
riktigt elaka. Hon lägger knappt så mycket
tyngd i stöten att det blir en rispa. Ta till
exempel den lilla gliring hon ger den vackra
unga Ventadour, som gift sig med en vanskapt
utsvävande sälle för att bli hertiginna och få
privilegiet att använda taburett vid hovet.
Stormästaren var lite långsam i vändningarna en
gång, när han skulle sätta fram sittverktyget åt
hertiginnan. "Jag vände mig om och sa: ’Ack,
569
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
