Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - George Bernard Shaw: H. G. Wells sådan jag kände honom. Översatt av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GEORGE BERNARD SHAW
H. G. WELLS
SÅDAN JAG KÄNDE HONOM
Vår H. G. Wells finns alltså inte mer. Han
har skrivit sitt eget epitafium och sin egen
biografi, som i likhet med de flesta självbiografier
är mycket mera uppriktig än någon av annan
hand skriven bok om honom kan bli, och jag
skall inte försöka att göra någon parafras på
den. Men eftersom jag kände människan Wells
;—• och han kunde aldrig ha återgivit de intryck
han gjorde på mig även om han hade velat
göra det — så skall jag själv redogöra för det,
av vad värde det nu kan vara.
H. G. Wells var inte en "gentleman". Ingen
förstod bättre än han vad som menades med
gentry: hans Clissold-roman bevisar det fullt
tydligt. Men han kunde inte, eller ville inte,
spela rollen. Det var svårt att placera honom
i någon bestämd social fålla: hans far var
trädgårdsmästare och professionell kricketspelare,
hans mor var hushållerska och enligt hans
egen uppgift inte någon vidare framstående
sådan. Dessa två hade en porslinsaffär i
Brom-ley, från vars källarvåning barnet H. G.
studerade ortsbefolkningens skosulor genom ett
galler i trottoaren och konstaterade att de för det
mesta var utslitna. Lägre medelklass föreslår
ni: en fader som på kricketplanen inte fick
kallas mister, och en moder som var tjänare,
bägge små butiksägare: kunde någonting vara
mera petit bourgeois, som Lenin etiketterade
H. G.? Sina glimtar av det fina livet fick han
under sina besök på de herresäten där modern
var anställd. Han tycks där ha varit något slags
kelgris, fastän hans hänsyftningar på det senare
i livet var allt annat än tacksamma. Han
började förtjäna sitt levebröd som expedit i en
manufakturaffär, och det var enligt hans mors
uppfattning den bästa framtid han kunde önska
sig. Många år senare, när han gjorde sitt första
försök som offentlig talare, höll han sig bakom
ordförandebordet och lutade sig emot det med
handflatorna vikta utåt i en
vad-får-det-lov-att-vara-attityd. Han avancerade till skollärare,
studerade naturvetenskap och tog en Bachelor
of Science för att plötsligt i likhet med Dickens
och Kipling lämna allt detta bakom sig och
finna sig vara en stor och framgångsrik
berättare, för alltid befriad från ekonomiskt tryck
och med dörren öppen till alla kretsar i riket.
På det viset blev han fullständigt klasslös, ty
fastän Erbert Wells hade blivit H. G. Wells,
Esq., uppträdde han aldrig vare sig som en
gentleman eller som en expedit, inte heller som
en lärare eller som något annat här på jorden
mer än sig själv. Och vilken charmör han var!
Det finns emellertid en kategori där jag kan
placera honom. Han var det mest komplett
bortskämda barn som jag någonsin har träffat,
och jag undantar då inte ens lörd Alfred
Douglas, som ju i alla fall den gången han fick
stryk i Eton måste utstå kritik, fastän
egentligen ingen av dem överhuvudtaget alls kunde
uthärda det. Detta förbryllade människor som
596
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
