Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Ordet som befriare i bikt och dikt
Erik Berggren: Till den kristna biktens
psykologi. Bonniers 1946. 12:—.
Gunnar Helen: Birger Sjöbergs Kriser och
kransar i stilhistorisk belysning.
Gebers 1946. 10:—.
Under läsningen av doktor Erik Berggrens
akademiska avhandling "Till den kristna
biktens psykologi" har en bild då och då dykt upp
för mig: bilden av en glidande älv full av
timmerstockar. Plötsligt sätter sig en stock på
tvären, stagnation uppstår, sönderbrytning och
kaos hotar — tills den övervakande flottaren
med ett skickligt grepp avlägsnar hindret och
stockarna dansar vidare mot sitt mål.
Om sådana ödesdigra stockningar i själslivet
och de mer eller mindre smala chanserna att
komma ur dem handlar nämligen arbetet. Dess
tema är att undersöka vad som sker i bikten,
enkannerligen den kristna, och vilka
psykologiska faktorer som ingår i förloppet. För att
vinna klarhet i frågan vänder sig författaren
i första hand till psykiatrins landvinningar, så
som de kan studeras i de klassiska och
banbrytande undersökningarna över hysterin och
i psykoanalysens skrifter. Mycket visar sig
därvid vara gemensamt för den religiösa bikten
och den profana analysen, särskilt de
företeelser som kallas "förträngning" och
"överföring". Både hos den biktande, som känner sig
ha begått synder, och hos neurotikern, vars
livsflöde har hämmats, är personlighetens enhet
och jämvikt rubbade. Orsakerna till detta
skiftar naturligtvis i det oändliga. Läran om
förträngningen går emellertid i stort sett ut på att
någon upplevelse av pinsam natur, som blivit
övermäktig och därför ej möjlig att assimilera
med den övriga personligheten, har trängts
bort ur medvetandet, där den för ett
skumraskliv på egen hand, splittrande och förödande.
Detta upplevs av den förtvivlade eller
neurotiske som ett olidligt tryck, ett tvångsläge.
Genom "munnens bekännelse" inför en pålitlig
människa vinnes en viss objektivitet och
intellektuell överblick över situationen, samtidigt
som en urladdning av känslorna sker. Märkligt
är härvidlag ordets på en gång tämjande och
befriande roll. Personligheten blir, kunde man
kanske säga, i biktens ögonblick mer dualis-
tisk: den biktande får sitt jag på avstånd och
sitt överjag förtydligat, till förmån för bådas
organiserade samarbete. Han blir för att återgå
till bilden, på en gång älv och övervakande
flottare. — Viktig är biktmottagarens egen
personlighet och förhållandet mellan biktfader
och biktbarn. Utan att detta är tillitsfullt och
präglat av sympati (överföring) kommer ingen
bikt eller analys av värde till stånd. I
avhandlingen skymtar profilerna av olika biktfäder:
de som känsligt lever sig in i biktbarnets
situation och gör hans subjektiva sanning till sin
egen -—■ de är till för ömtåligt och frihetskärt
folk — och de mer resoluta som passar för
vankelmodiga andar. Läsaren får en hel del stoff
till kritik av biktinstitutionen — dess slentrian
och auktoritetsbundenhet samt farorna för de
melankoliska naturerna att få sin skuldkänsla
alltför skärpt. Gentemot Oxfordrörelsen, där
som bekant bikten spelar stor roll, skulle man
ha önskat starkare skepsis. Anmärkningen att
de oxfoTdfrälstas bekännelser i alltför hög grad
liknar ledarens program går författaren över
med lätt hand: den förefaller dock allvarlig.
Just det faststampade och likformiga i
uttryckssättet, som präglat rörelsens bekännelser om
livsförvandling, har stämt till kritik, även om
man är villig att medge att det bara är ett fåtal
människor som förmår ge självständiga uttryck
åt sitt själsliv. — Men framför allt: utan en
vilja på djupet hos den biktande till hälsa och
bättring lyckas ingen som helst terapi. Den
idealiske biktmottagaren förhåller sig i hög
grad passiv, han vet att bekännelsen måste
komma inifrån patientens egna förutsättningar;
när den kommer sker det också ofta med
spon-taneiteten hos en forsande älv. "De flesta som
mottaga en bikt", skriver den danske
psykia-trikern Schou, "tala för tidigt. Att höra, höra
och åter höra är poängen i all själavård, också
vid bikt och inte minst där... Själva bikten
är en terapi. Det är en behandling att uttömma
sitt inre för den man har tillit till." Ur Schous
praktik berättas att en kvinna som led av
nervös huvudvärk kom och sökte honom,
varvid hon bekände ett samvetslidande för honom.
Efteråt skrev hon och meddelade att hon hade
blivit bra och tackade för den utmärkta
"behandlingen". Men Schou hade inte sagt ett ord,
614
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
