Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Stig Dagerman: De röda vagnarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STIG DAGERMAN
DE RÖDA VAGNARNA
Det var nog en förfärligt sjuk människa som
kiev upp på tåget. Konduktören, som stod på
perrongen och gnodde med tummen på sin
blankaste knapp, sparkade plötsligt ett
gnistrande isstycke över kanten, och det sprack med
ett på sitt sätt kraftigt klingande men inte alls
skrämmande ljud mot en skena. Mannen som
förmodades vara sjuk spratt emellertid häftigt
till och böjde med en besynnerligt krängande
rörelse sin överkropp över grinden, som om
han måste kräkas. Portmonnän, en
nyckelknippa, den tunna bruna biljetten flög ur en
ficka och landade bakom honom. Men den sjuke
— om han nu var det — märkte ingenting.
— Hallå där, ni tappade någonting! skrek
en ung flicka i vintergrön sweater och med en
ljuv silverslinga spänd över ena bröstet. Hon
passerade vagnen med käcka enmeterssteg och
var långt borta innan orden ännu hunnit slå
ut sina klor och fästa. Men mannen hängde nu
orörlig över plattformens bakre kant och såg
den splittrade isbiten smälta i den starka solen.
Den gula smältande snön sjöd som lava i spåret,
sot och olja drev i polarna, de glittrande rena
isstyckena sögs in i de orena munnarna.
Sjukligt blek, läpparna strängartat spända,
axlarna smärtsamt sammanpressade, blicken
liksom insugen i sina hålor av hemliga magneter,
de tunna vita händerna ömkligt fastklamrade
vid järnet — konduktören genomstacks av en
värkande ömhet, bände sakta upp mannens ena
hand, kupade den och tryckte tyst de tappade
föremålen i hans kalla handflata.
— Låt mej vara, viskade han då med en
överraskande lidelse, en skrämmande
häftighet som mer retade konduktörens nyfikenhet
än den bedrövade honom. Han hade velat ta
mannen i axlarna, böja honom bakåt och med
lena rörelser skjuta upp hans ögonlock för
att få fatt på den djupa hemligheten bakom
dem.
Nu gick emellertid tåget, och han hade både
anseende, plikt och ett aldrig rubbat förtroende
från förmäns sida att ta hänsyn till. Att följa
sina framrusande impulser mot obekanta
passagerare kunde leda till de märkligaste
konsekvenser. Han sköt alltså till grinden, klippte
biljetten och beredde sej att fortsätta in i
vagnen. Det envisa slamret slog nu upp som
ett översvämmande gnistregn av ljud kring
tåget, hans vana öron registrerade snabbt och
villigt de fina ljudförändringarna vid svaga
skenbuktningar och växelställen.
Då tog honom någon i armen, greppet var
mjukt övertalande, vänligt med en ansats av
otålighet. Den förmodade sjuke böjde sej djupt
fram mot konduktören, liksom sammantryckt
av smärta men ändå med en dold förmåga
att utvidga sej, kanske ända till sprängning,
skälvde hans ömkliga kropp under den slappa
överrocken.
— Säj, sa han, varför sparkade ni den där
isbiten nyss?
För ett kort ögonblick blev nu konduktören
alldeles oskyddad, de normala spärrarna av
gjutgods sköts åt sidan i blicken, in i hans
634
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
