Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Tage Aurell: Grindstolpe. Berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAGE AURELL
GRINDSTOLPE
— för näggum om hon kalvar i dag sa jag,
det kan I väl se sa jag. Och så lett som det
är och ha dem stående i lagårn och skrika
sa jag. Nu när det tar till och blir varmt —
(varmt? här drar kallt i stället. Och de nya
ylletröjorna är ju bara skräp har han känt hela
dagen. Kände han när han köpte dem — att
det var tunn och dålig kvalitet.
Och som om han inte hade större bekymmer
än att ylletröjorna tunnar ut och blir sämre
till kvaliteten slår han sig till ro här hos den
andre. Skjuter hatten bakåt nacken och kliar
sin flint.
Men nymodigt även det att han just inget
hår har kvar, i höstas började kammen repa
med sig allt större tott av den grå fällen. Sen
har det gått fort, nu är det nästan bara svålen
och lite fjun överst på skallen, fläckvis inte ens
fjun där heller.
Så tröt den stackars lindringen att få riva
och riva sig i håret, senast i går kväll tröt den
när han bestämde sig för doktorsresan.
Rev som ville han efter hårstråna ta skinnet
med sig.
Nu känner han deni fina sammetshatten intill
fingrarna, krattar i dess brätte till en
förströelse så länge.)
— så låt henne bara gå med de andra sa
jag, hon kommer nog faen tillbaka sa jag. Och
hon kom om kvällen. Kräket. Men jaggu hade
hon kalvat i alla fall, gick och ställde sig
bort-vid en björk och slickade i sig efterbörden.
De andra asen var framme de också och hjälpte
till. Men av kalvfaen syntes inte ett spår —
(Krattar och ritar i ludden som om han skrev
nånting.
Så satt han i går kväll och skrev tills han
själv såg hur ödsligt det tedde sig. Då tog han
flugsmällan som för att jaga undan —; men
blev sittande och skriva även med den. Hackiga
små stumpar allteftersom tankarna hackigt
rann opp och rann bort. Behövs det mer bevis
för resten ■—- bevis för att han är dålig •— än
att han en kväll i början på juni sitter och
viftar med en flugsmälla som legat och drivit
på bordet hela denna vintern?
Hitintills kom den dock bort i skafferiet när
sommarn var slut.
Men i år och i fjol har han haft det så
plågsamt att bohaget bara stelnade omkring honom,
ner till rena småsakerna blev alltsammans tungt
som de tyngsta möbler.)
— och kvinnfolken till att hojta och stå i
naturligtvis. Var är nu kalven? sa de. Det vete
faen sa jag. Det var redan tämligt skumt nu.
Och tjänar förbanne mig ingenting till att leta
heller sa jag. För när kohelvetet bara helt
sonika ränner ifrån kalven så näggum om vi
645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
