Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Ivar Lo-Johansson: Tankar vid en lantarbetarkongress. Ur en kommande bok, ”Stridsskrifter”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
TANKAR VID EN
LANT-ARBETARKONGRESS
I
Inbjuden till öppnandet av Svenska
Lant-arbetarförbundets 8:e kongress i Stockholm
1946 satt jag och tänkte på en del problem,
som rör arbetardikten.
Framför mig var Konserthusets stora sal
med tvåhundrafemti delegater från åttahundra
avdelningar runtomkring i landet vilka
representerade femtitusen "stumma". Utom
delegaterna var det representantskap,
förbundsstyrelse, funktionärer, gäster. Podiet hade
blommor som byttes var dag. Röda lantarbetarfanor
kantade podiet, från vilket den sublima
världsmusiken eljest framfördes. Kongressen, som
var den första efter de fem krigsåren, skulle
fortsätta i fyra dagar. Hur var diktens
ställning till denna arbetarsammanslutning?
Överhuvud var det en unik situation i Sverige
att författare inbjudits till en
fackförbundskongress. Jag hade tidigare varit med på ett
par av lantarbetarnas femårskongresser.
Stämningar och intryck var i någon mån vanda för
mig. Ändå låg det spänning i luften.
Undantagandes Sovjet tror jag inget land i världen
skulle ha uppvisat egna författare på en
fackförbundskongress. Till det har författarna
själva varit för individualistiska. Någon sådan
invit skulle ett fackförbund inte heller ha
kommit på tanken att ge. Skillnaden mellan
handens och pennans arbetare har varit en
avgrund. Författarna har räknats som pryd-
nadsfigurer, om de nu har prytt. Själva har
de varit dödsskrämda för att bli kallade
fackföreningsdiktare, de har varit
organisations-rädda, hyllat individualismen som högsta
princip. De har varit rädda att få en klick av
samhällsuppgift på sig.
Litteratörerna har i Sverige av ålder kallats
vitterlekare. Litteraturen har kallats vitterlek.
Det har fört tanken till en för samhällets del
oskyldig lek, till ett i bästa fall snillrikt eller
skönt strängaspel som haft till uppgift att roa.
Det fanns en tid när dikten skulle spela i
månsken, och det var symboliskt. Dikt var återsken.
Vi författare har sjungit om hjärta och smärta.
Vi har spelat sorgmodigt och längtansfullt
nedanför vår älskades fönster. Vi har slutit oss
inne i oss själva, speglat vår egen källa, med
inåtvändheten som belladonna har vi fördjupat
våra ögons glans.
I någon mån har situationen förändrats.
Elfenbenstornen har också för författarna blivit
alltför spöklikt vita i en blodröd tid.
Ändå satt vi författare inte här som några
fackföreningsfunktionärer. Kontrasten kändes
påfallande skarp. Vi var ett slags främmande
fåglar, en lös hop, ett oorganiserat fantefolk.
Som författare var vi inte fackligt organiserade.
Vår författarförening var inregistrerad under
kolumnen "fromma stiftelser". Vi skulle aldrig
ha kunnat etablera en strejk. En författarstrejk
659
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
