Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Den rör sig med ganska schablonmässiga
figurer och en konstruerad intrig av det slag som
Agatha Christie brukar spinna med
mästerskap men som Tjerneld inte förmått överskyla
den våldsamma orimligheten hos.
Vi introduceras i en samling syndare i
sommarsol på en luftigt modern villa vid kusten,
komplett med barskåp, radiogrammofon och
stora fönster ut mot den blånande fjärden.
Här ägde en tragedi rum för sju år sedan då
sällskapet var exakt detsamma som nu jämte
en som blev borta efter en stormseglats.
Värden på stället har på känt
detektivromansmaner (jfr t. ex. Christies senaste) bjudit ihop
gästerna för att riva upp den gamla historien,
då han aldrig blivit riktigt övertygad att
drunkningen var en ren olyckshändelse. Att
den inte var det upplyser ju författaren om
redan med pjästiteln, och då dessutom den av
gästerna som också var med på segelturen
uppträder nervöst och arrogant, behöver man
heller inte sväva i tvivelsmål om vem som var
boven. Publiken ges ett försprång gentemot
styckets figurer i fråga om problemlösningen
som inverkar högst ofördelaktigt på
spänningen, och hela den rekonstruktion av
händelseförloppet som äger rum i mellantablåerna
är ur den synpunkten tämligen överflödig.
Som man anade var det rivalitet som låg
bakom "brottet", och kärlekshistorien har
inga originella aspekter. I sista tablån är vi
tillbaka i nutiden, skurken avslöjas men
beviljas fritt avtåg. Nu har emellertid författaren
beslutat sig för att det skall vara nog med
publikens försteg i fråga om gissandet, och
med ett sannskyldigt tigersprång kastar han
sig före på de sista meterna och spränger
målsnöret som segrare. En pyrrhusseger tyvärr,
vunnen genom en happy end som ridån med
tacknämlig hast drar en slöja över.
Tjerneld må vara klen i intrigen, men han
skriver en ledig dialog som ganska illusoriskt
återger tonen i de kretsar det rör sig om. Det
är ingen hög samtalston och Eva Dahlbecks
jargong är litet för frikostigt garnerad med
vulgarismer. Varför svenska folket, som svär
så ymnigt, skall vara så förtjust över att höra
svordomar på scenen är obegripligt. Den
dramatiker som använder ordet skit i dialogen
kan vara säker på åtminstone en skrattsalva,
och fan och förbannat utlöser också belåtna
mysanden. Men att den typ som fru Dahlbeck
framställde existerar i sinnevärlden är nog så
sant, och den begåvade skådespelerskan tog
med infernalisk spelglädje ut allt av rollen.
Överhuvudtaget var det roligt att se hur ledigt
oc.h trevligt dessa Dramatenungdomar skötte
sig och hur intelligent de satte profil på
figurerna. Här bör lämpligen överräckas en blomma
åt den jämnårige regissören Göran Gentele,
som höll tempot uppe och haft blick för
grupperingar och avslöjande smådrag. Han hade
lyckats få bort buktalartonfallen hos
Carl-Hugo Calander och gjort en sceniskt
verkningsfull figur av Bengt Eklunds alkoholist,
som litterärt sett är dålig Steinbeck.
"Förhörsledare" var Olof Bergström, ovanligt till sin
fördel. Hans Strååt var den bovaktige, som
dolde sin inre osäkerhet bakom en mask av
rävaktig smartness, medan Erik Strandell inte
utan charm föreställde en hygglig men inte
överbegåvad ung man. Georg Svensson
Svart kamrat (Deep Are the Roots) av Arnaud
d’Usseau och James Govv. Nya Teatern.
Liksom i sin antinazistpjäs "Morgondagens
värld", Vasateaterns pedagogiska nummer förra
säsongen, stöter författarparøt d’Usseau—Gow
fram konflikten i "Svart kamrat" med ett
tekniskt grepp som kan kallas enkelt möte. Från
fjärran land hämtades förra gången en liten
niazistlymmel för att ställas på huvet i en
amerikansk idealistfamilj, och från det sällsamt
fjärran Europa marscherar här negerlöjtnant
Brett Charles in i sydstatspolitikern Langdons
chateau. Det vill säga: han saktar farten högst
betydligt vid ankomsten; inom trösklarna
hjälper honom inte heller vare sig uniformen eller
läran om de mänskliga rättigheterna. Senator
Langdon, dessutom irriterad av kroppsliga
skavanker, en bitter representant för söderns mer
och mer klämdia och följaktligen mer och mer
desperata makthavare, kan inte fördra det nya
i situationen. Tyvärr görs han till en rätt ordinär
bow i och med att han söker oskadliggöra Brett
med falsk angivelse. Efter en brutal arrestering
och några uppgörelser reder sedan det mesta
upp sig här, men i Langdons omtöcknade skalle
börjar lynchfantasierna glöda och glimma.
"Svart kamrat" är ett hedervärt stycke
demokratisk upplysning och konfliktgestaltning, men
som så ofta i verk av denna karaktär får den
resonerande kommentaren till bildmaterialet
breda ut sig alltför otuktat. Det är desto mer
j3 blm 1946 viii
689
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
