Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
något om den tragik och bittra ironi som är
infrusna i den, sedan när vi vet hela historien
och fattar vilken understatement som ligger
i närbilden av hans hand som omärkligt
trycker hennes axel. Ett visst vädjande till
tår-körtlarna finns hos filmen, men även i det
avseendet ligger den avgjort på rätta sidan om
"dimmornas bro". Georg Svensson
Förspillda dagar (The Lost Weekend). Billy
Wilder. Paramount.
Denina filmatisering av Charles Jacksons
roman om en periodsupare erhöll fyra s. k.
Oscars, gällande 1945 års amerikanska
produktion: för bästa film, bästa
skådespelarprestation, bästa regi och bästa scenario. Mest
oreserverat kan man ansluta sig till
bedömningen av skådespelarprestationen. Ray
Milland uppträder i de första scenerna sådan vi
är vana vid honom, en välrakad, välklädd,
snygg karl med glimten i ögat, kärleksfullt
bevakad av en broder som definitivt saknar
glimten i ögat och en ganska tråkig flicka.
Varför han är bevakad annonseras fyndigt
genom en whiskyflaska som dinglar nedanför
köksfönstret på det hyreshus på East Side, som
kameran efter ett magnifikt svep över
Manhattans skyskrapelandskap sänker sig ned mot
och slår klorna i. Det framgår också av en viss
vag, skickligt antydd opålitlighet hos mannen,
en modulerad, spelad stronghet som utmärker
den intelligente återfallssyndaren. Meningen är
att Milland skall följa sina skyddsandar ut till
landet och fåglarna, men ett törstanfall har
just börjat fräta hans inälvor och han smiter
i resögonblicket. Sin weekend använder han
i stället till ett rus, och det måste erkännas att
detta rus är återgivet med skrämmande furia.
Den första drinken vid baren pressar Milland
ned med en grimas, som om den bestod av
blåsyra, sedan kommer efter en stund elevationen,
då fantasin strålar och stolta shakespearecitat
blommar på den nyss improduktive
författarens läppar. Efter drinkarna vidtar den
egentliga råsupningen. Med makaber humor skildras
den redan sinnessvaga fröjd med vilken
Milland bereder sig därtill, bokstavligen tar av sig
i skjortärmarna för att göra ett rejält jobb av
supandet, sedan han gömt en reservbutelj i tak-
Lampan. Allt medan skägget växer på honom,
kläderna svinas ner och våningen vänds upp
och ner under hans maniakaliska sökande efter
buteljen som han glömt var han gömt slungas
drinkaren mellan bakrusets helvete och
drickan-dets helvete. Som en ödslig skugga vandrar han
bland de levande på den brådskande trottoaren
för att stampa på skrivmaskinen, blir ertappad
som tjuv på en nattklubb, där han sitter inkilad
i soffan mellan hånglande par som ett
blind-stirrande vrak, och hamnar slutligen efter att
ha trillat på huvudet i en trappa på
alkoholistanstalt. En av filmens bästa scener är
därifrån och återger hur en tydligt homosexuell
vårdare med lysten sadism utmålar den
Hiero-nvmus Bosch-värld till vilken den kvalificerade
dcliranten äger tillträde. Milland börjar också
efter ett tag se råttor och fladdermöss, men
effekten på åskådaren är inte nämnvärt
fasa-väckande, snarare en aning komisk. Då har
filmen, avsiktligt eller ej, uppnått en starkare
surrealistisk effekt i tillbakablicken på en
föreställning av La Traviata, där champagnescenen
med sitt evigt upprepade skålande väcker
periodsuparens kallsvettigt häftiga längtan
efter buteljen i ytterrocken ute i garderoben.
Filmen är rik på situationer som
utvecklats med betydande artistisk känsla och
överlägsen behärskning av filmatiska medel. Den
är genomgående styvt fotograferad, och ljudet
har skickligt utnyttjats i
stämningsintensifie-rande syfte. Ett par Oscars för foto och ljud
hade inte varit bortkastade, däremot tvekar
man om verkligen regin och scenariot är värda
samma utmärkelse. Filmen övertygar som rent
klinisk observation av en drinkare i olika
stadier av sin fördömelse men inte som
människoskildring. Man tror inte på Milland som
författare, och hans förhållande till flickan är
konventionellt och osant tecknat. Ingen tror väl
heller på det lyckliga slutet. Hela
färgläggningen av filmen (jag menar inte att man skall
tro att den är i färg) är dessutom för elegant
och thrillermelodramatisk. Den skulle ha
utbytts mot en journalrealism, en råare tristess,
så hade ämnet gjorts mera rättvisa (men filmen
naturligtvis inte gått lika bra). I varje fall hör
"Förspillda dagar" givetvis till de minnesvärda
filmerna. Georg Svensson
692
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
