Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
nerna, men boken bjuder åtminstone på
konturerna till en levnadsteckning, är skriven med
mycken troskyldig och äkta hänförelse för
föremålet och har på ett lyckligt sätt livats med
reproduktioner efter de stora franska
impressionisternas dukar och efter Lelongs samtida
och tidstypiska illustrationer till Maupassants
verk. Ett stycke tidsatmosfär och
Maupassant-atmosfär har sålunda till sist förmedlats till
läsaren. Men om idéer finns här alltså
ingenting sagt. Holger Ahlenius
Gengångare
Vera McWilliams: Lafcadio Hearn. Houghton
Mifflin Co. Boston 1946. $3.00.
Lafcadio Hearn: Exotica (sammanbunden
med W. H. Hudson: "Det blodröda
landet"). Modern världslitteratur.
Natur och Kultur 1945.
Inb. 10:—.
Som liv och öde var Lafcadio Hearn långt
mera färgrik än de utsökta men en aning
passerade grisailler han skrivit från Japan. Det
lär ha stått åtskillig strid kring hans namn
i U. S. A., en strid vars efterdyningar
fortfarande märks i Vera McWilliams’ digra
biografi. Den torde snarare ha haft sitt ursprung
i detta antipuritanska liv och detta
nonkon-formistiska öde än i några efterlämnade
skrifter, även om Hearn, åtminstone i Södern, tycks
räknas som något av en klassiker.
Vera McWilliams berättar redbart och klart
om också ibland med en viss tendens till
’gossip-ing’. Som Chénier, denna främmande fågel
i franskt 1700-tal, hade Hearn grekiskt blod
i ådrorna, och i den viktorianska världen blev
han förvisso en ännu mer främmande fågel.
Det var en stark internationell säv som sjöd
i honom. Hela sitt liv transplanterade han sig
— eller transplanterades han —• utan att
någonstans få fäste och utan att hinna runt jorden
till det Levkas efter vilket han fått namn.
Brytningen med den ultramontana
engelskirländska miljön kom naturligt och smärtsamt,
att han sedan stolt kunde svälta sig fram några
år förvånar en mindre än att han höll ut som
stjärnreporter i Cincinnati, sedan återigen som
svältande frilanis och stjärnreporter på nytt
i New Orleans och på de västindiska öarna.
Han gjorde det dock inte utan att gifta sig
med en mulattflicka, vilket ju var oerhört.
Sedan kom det gryende författarskapet,
Japan-resan, det japanska äktenskapet med
familjeidyll, professoratet i Tokio, vantrivseln med
det uppväxande imperialistiska släktet och nya
planer, avbrutna av döden.
Den äventyrssugne må finna allt detta
spännande. Personligen kan jag inte uppmobilisera
något verkligt stort intresse för människan
Patricio Lafcadio Tessima Carlos Hearn alias
Yakumo Koizumi eller för hans liv. Vad som
intresserar är bakgrunder och tidsstämningar,
troget återgivna av levnadstecknerskan. Det
förefaller som om man ingenstädes, inte ens
i det dåtida Tyskland, så klart skulle ha kunnat
se fascismens rötter växa som i Amerika
decennierna efter inbördeskriget och i det samtida
Japan. I båda fallen hade ett feodalt samhälle
likviderats, och de sprängda cellerna hade
börjat föröka sig genom delning. Hearn var
förvisso motsatsen till fascist, men även om
hans blindhet för vad som skedde var förklarlig
känns det egendomligt att iaktta den så här på
andra sidan två världskrig och en av groteska
ideologier fullvuxen mellankrigstid. Det är som
om någonting hade fattats honom. Han gifte sig
med en mulatt och svärmade för de
patriarka-liska sydstaterna, han var en tiptop journalist,
en bland de första av fasadklättrartypen, och
han sökte sig med förkärlek till de
efterbliv-naste och vidskepligaste västindiska avkrokar,
han avskydde Meij i-reformen och det nya Japan,
och han iakttog med sympati och nästan en
smula faderlig ängslan dess första
imperialistiska krig mot Kina. Det bör visserligen
anmärkas att man vid denna tid mycket litet visste
om Kinas konst och kultur, på det ostasiatiska
fältet var Japan allt, det vet vi även av
impres-sionisterna. Men man förstår ändå inte
kombinationen. Och man har den oroande
förnimmelsen att vårt sätt av i dag att skilja fåren från
getterna är lika litet framsynt.
För att fullständiga denna recension kan
nämnas att Lafcadio Hearns "Exotica" nyligen
återutgivits i Natur och Kulturs serie Modern
världslitteratur. Den står där i en dubbelvolym
tillsammans med W. H. Hudsons "Det blodröda
landet", och om detta är intet annat än gott att
säga, men med andra dubbelvolymer förhåller
det sig sämre: vill man t. ex. läsa Huysmans*
708-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
