Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
honom är ett värde som ingen materiell komfort
kan uppväga. För den stora mängden av
begåvade författare ställer sig problemet litet
annorlunda. De begär att få leva ett drägligt
liv med eller utan familj, att kunna resa,
umgås, gå på teatern, köpa böcker och allt
vad till en civiliserad tillvaro hör. Om de inte
har turen att skriva en best-seller vartannat
eller vart tredje år kan de åtminstone inte på
vårt lilla språkområde uppnå detta utan
mång-skriveri. Ett karakteristiskt fenomen är
författaren som kommer med en bok om året. Den
kan vara bra, men ofta verkar det som om den
hade kunnat bli bättre om den fått ligga till
sig. Andra ger sig de tillfälliga uppdragen
i våld, de blir recensenter, översättare, talar
i radio, skriver för film och strör omkring sig
artiklar och noveller i tidningarna. Mycket
av detta har berikat svensk kultur, mycket är
av efemär beskaffenhet. Men även att skriva
efemära ting tar tid, och det kan ifrågasättas
om inte många författare gjorde klokare i att
använda den tiden till att sköta ett yrke vid
sidan om litteraturen. Förr i världen brukade
staten eller upplysta mecenater ge sina
skydds-lingar inom litteraturen en sinekur i något
ämbetsverk, men den utvägen förekommer
tyvärr inte i det högeffektiva samhället. Det
gäller då att få en anställning som inte suger
musten ur författaren, som skänker honom
värdefull livserfarenhet utan att absorbera
honom för mycket, ger honom tid och kraft
över för diktande och framför allt en hygglig
grundinkomst. Såna platser växer inte på trän,
ej heller är väl alla författare lämpade för
ordnade tider och rutinarbete.
Vilka andra möjligheter att förbättra
författarnas existens återstår? Det enda tycks vara
att åstadkomma något slag av allmänna fonder,
ur vilket utdelningar kunde ske till de bäst
behövande. Naturligtvis kan man tycka att
staten, som genom sina höga skatter beskär
det privata mecenatskapet, låge närmast till att
satsa en dylik, ordentligt tilltagen fond, som
borde förvaltas av författarnas egna
föreningsorgan. Men staten ger sällan någonting utan
att vilja ha något i utbyte, och litteraturens
beroende av staten är nu den värsta av olyckor.
Däremot kan naturligtvis staten uppträda som
bokköpare i större skala än hittills och via
biblioteken ställa böckerna till folkets
förfogande. Sedan bör låntagarna betala en
blygsam avgift till biblioteken, vilken går till
författarna. Dessa får då en ökad direkt inkomst
genom bokköpen och en indirekt inkomst
genom boklånen. Det har också diskuterats
möjligheten att belägga
översättningslitteraturen med ett slags skatt, så att en del av
vinsterna på utländska best-sellers skulle
avskiljas till en fond för svenska författare.
Bortsett från att det även på detta område
förekommer att många böcker blir misslyckade
spekulationer som måste kompenseras med
vinsterna från de lyckade så är det svårt att
se hur systemet praktiskt skulle organiseras.
Skall skatten tas enbart från den svenske
förläggaren, eller skall den till en del bestridas
av den utländske författaren, som säkerligen
är föga hågad att bispringa sina svenska
kolleger? Tull på andliga varor är dessutom
motbjudande.
Hur man än vrider och vänder på detta
problem, finner man inte i första taget en
lösning kring vilken ens författarna kan ena sig.
I senaste numret av den engelska tidskriften
Horizon förekommer en högintressant enquéte,
i vilken ett stort antal författare uttalat sig
i frågan om författarnas levnadsvillkor. Svaren
varierar givetvis högst avsevärt såväl
beträffande erfarenheterna som önskemålen.
Påfallande är att förläggarna i denna enquéte inte
är syndabockarna och att organiserad
statshjälp avvisas av de flesta. Den bittra
bottensatsen tycks ligga förtätad i George Orwells
avslutande ord: "Om man vill vara först och
främst en författare, då är man i vårt samhälle
724
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
