Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Werner Aspenström: Skyddsrummet. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WERNER ASPENSTRÖM
ljuset fortsatte råttan att sy sitt sicksackmönster
genom tunneln, trodde sig gång på gång i
säkerhet, satte sig att vänta med klippande ögon,
upphanns på nytt av ljusexplosionerna och de
tunga stegen och pilade fnysande vidare.
Ibland föreföll det som om tunneln inte gick
rakt in i berget utan ormade sig fram i svaga
svängar, men han hade ingen möjlighet att
kontrollera att det förhöll sig så. Han
överväldigades av inbillningen att hans position
inte längre gick att bestämma, att han befann
sig utanför mänskliga villkor, en tunnlarnas
evigt vandrande jude.
Allt var sig likt och ändå ständigt i rörelse.
Skuggspelets mosaik skiftade oupphörligt,
alltefter hans hastighet och stenklyftornas form.
Han visste att han lyfte sina ben steg för steg,
att något ägde rum och passerade, men om han
själv förflyttade sig och var på väg mot ett mål,
det började han tvivla på. Han kände sig som
en man som försöker gå motströms i en
rulltrappa.
Råttan syntes nu inte längre till.
Så skulle då också den sista tändstickan
slockna. Mörkret, som inte var något mörker
utan ett ämne som hörde själva berget till,
slöt sig kring honom som vattnet kring den
drunknande; trängde in i öronen, munnen och
näsan.
Den halvdunkla grottan han startat ifrån
föreföll honom ofattbart avlägsen, varje
försök att återvända dit måste avfärdas som en
fantastisk utopi, ett företag möjligt endast för
övermänskliga väsen. Känslan av oöverkomlig
distans tillfredsställde honom samtidigt,
stegrades till triumfatisk segerglädje. Han hade
lyckats! Han var på betryggande avstånd!
Målet var nära, han måste uthärda det stycke
som återstod. Han måste vara trogen sitt
sökande. En tunnel leder alltid någonstans.
Snart skulle den vidga sig till en ny grotta, till
ett trygghetens definitiva rum, dit hans son
skulle komma.
Med händerna släpande efter de fuktdrypande
stenytorna trevade han sig vidare in i berget.
Pojken drev omkring på kajen, balanserade
på rälsen, sparkade grus i vattnet. När fadern
såg ut att dröja, släntrade han uppför gatan
och in i skyddsrummet.
— Far!
Ingen svarade. Han gick in i gången fram
till grottans mynning.
— Faar! Det är jag!
Fortfarande svarade ingen. Jag måste gå in
i grottan helt och hållet, tänkte han, jag måste
gå fram till den mörka öppningen på andra
sidan och ropa, då kommer han att höra mig.
Men vände ögonblicket efter och sprang ut på
gatan.
Pråmsläpet hade för länge sedan kommit
fram till kajkanten, och bogserbåten tuffade
befriad ensam tillbaka över fjärden. En skuta
var på ingående. Långt borta pinglade en
klocka ilsket: järnvägsbommarna fälldes. Ett
lokomotiv backade upp mot järnvägsvagnarna.
En man semaforerade med flaxande armar sina
signaler till lokföraren, som drog in det sotiga
ansiktet och körde bort med de väsnande
vagnarna.
En bil kom på gatan och stannade framför
skyddsrummet. En karl i grön overall steg ur,
hukade sig ner över en väska och grävde fram
ett hänglås.
— Ni tänker väl aldrig stänga? sa pojken.
— Jo visst, svarade overallmannen, visst
tänker jag det. De här grejerna behövs inte
längre nu. Det är order på att dom ska stängas.
— Men det är inte tomt där inne, min pappa
gick in dit för att...
— För att göra vad? sa mannen. Är han
ishandlare eller råttjägare? Han ropade inåt:
Hallå där, kom genast ut!
Ingen svarade. Han ropade igen.
— Han har nog somnat i värmen, sa
overallen, du har en sömnig far.
736
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
