Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
’Sorgens testamente", är klarare och
enhetligare, trots att bakgrunden till de stora eliotska
invokationerna i slutet av boken förblir en
smula dunkel. Titeln "Sorgens testamente"
skulle möjligen kunna översättas med "krigets
eftermäle": innehållet är till stor del tidsdikter,
fast givetvis av ett slag som skulle förskaffat
författaren en omedelbar reprimand från
kommunistiska partiet om han hade varit född
i Ryssland. De är burna av vantrivsel, en
vilsenhet och en ångest så stark och så
renodlad att det mera tycks ha gällt att uttrycka
den, att skriva ifrån sig den, än att förklara
varpå den beror. I en dikt som den följande
ger han dock klart besked:
nya huskubers trevna kafferökar
ska berätta om att världen bestod provet
och i förstadslägenheternas diaboliska fulhet
ska årtiondets eländiga reproduktioner
dilla om
bostadskultur
möbelkultur
belysningskultur
om alla slags kulturer
och syntetiskt socialt ansvar ska som
desinfektionsmedel sprutas in genom brevlådsöpp-
ningarna
Och i en dikt som den utmärkta "O
verklighet" utbrister han: "allting blir alltmera
overkligt / i detta ombonade helvete". Hela
samlingen uttrycker ett förtvivlat famlande efter
varmare värden än den materiella välfärdens,
en längtan efter "sanningen om sanningen"
och "smärtan bortom smärtan". Utan tvivel
skulle mången anse grundtonen närmast
"anarkistisk", själv kan jag inte undgå att finna
den sympatisk, ofta gripande, och att
diktsamlingen betecknar ett stort framsteg från den
föregående.
En recensent får finna sig i att låta sig
bollas från motsats till motsats. Lars Englund
är idylliker och hans nya bok "Hand, fågel —"
innehåller kärlekslyrik. Man kan inte värja sig
för intrycket att en del av dessa korta dikter
hade bort få stanna i en gömma för erotiska
biljetter: för intimiteten författaren—läsaren
har de ett alltför chansartat värde, ibland kan
man nästan tala om antiklimax, om en
fågelaktig sinnlighet vars bakgrunder författaren
alltför litet antytt för att det inte skulle verka
som gester i tomma luften. Som exempel kan
man ta "Den första kyssen":
Svårare än allting annat
var det.
Det att lyfta tunga händer
och föra hennes ansikte så
nära.
Efteråt ler jag åt min ångest.
Å andra sidan träffar man här och där på
dikter som kan påminna om de korta kinesiska
"tseu"-stroferna. Man skulle önska att Englund
mera ville odla detta strängare raffinemang.
#
Samnia ganska förbryllande blandning av
vad vi vant oss att kalla modernistiskt och
traditionalistiskt som tidigare påtalats hos
Ragnar Bengtsson möter en återigen i Ingvar
Holmers debut "Betraktat" — ändå väcker
denna diktsamling respekt och förhoppningar.
Som är helt enkla rimmerier och inte särskilt
lyckade sådana, annat är fri vers utan större
pregnans vare sig i bild eller tanke, men
plötsligt lystrar man och hör en ensam människa
tala, och tala tydligt, om sin ensamhet och sina
krav på livet:
Liksom en vävstol föder fram sitt dokument
om dagars, nätters flit, ett snabba fingrars
halvt omedvetna flätverk, skådar jag epoker sjunka
i varandra, rispa likt kometer skri av smärta
i tidens väv, sövas liksom stenar och plånas ut.
I ljusår räknas avstånden och åldrar växla,
efter evigheters tomgång stupa de för egen hand,
det starkare blir herre, makter ruva liksom
jättefåglar, det känslolösas suveräna stöder.
Evig är sanningen, den absoluta lagens
herravälde, rymder mångfaldigas som mellan
tvenne speglar, ställda mot varandra,
ingen vet om början eller slutet, frågor
korsa ej ett tidlöst, obegränsat tillstånd,
självtillräcklighetens slöa frid, det sannas
isande blick. O universum,
du ger föreställning om en tyngdlös kyla,
vit som den jag slutligen skall dricka!
Det är enligt min mening en grann dikt, och
även om man förutsätter Shakespearelektyr
bakom detta blankversfragment förändrar det
inte faktum. Och på många ställen i denna bok
hittar man accenter, tragiska, förtvivlade eller
frågande, som inte kan undgå att intressera,
men jämsides med dem går en ström av
rimmade banaliteter. Man undrar ofrivilligt om
det är samma människa som skrivit
ovanstående och följande:
I traven av dagar
en dag jag tar.
I minnets kompost
sin fraicheur har den kvar.
774
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
