Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
förbrytarens figur blir inte fullt gripbar och
förståelig förrän alldeles mot slutet, sedan
författaren med de sista penseldragen fullbordat
porträttet. Först då står det klart, hur
omsorgsfullt och konsekvent denna sammansatta
varelse gestaltats. Det skenbart oförklarliga
dråpet på en kvinna, som i själva verket är ett
undermedvetet lustmord, en befriande
sexual-akt, är ju ett för kriminalpsykologin välkänt
fenomen. Här får det ytterligare sanningshalt
genom att den mördade en gång som sköterska
åt den blivande dråparen förgripit sig på
barnet, i förtid väckt dess sexualitet och gjort
pojken och ynglingen till en erotoman, som
först genom det halvt i trance begångna dådet
blir kvitt en evig klåda, en permanent
överhettning. Men från den dagen ter sig hela hans
tillvaro som ett invecklat schackproblem, där
ett otal spelmöjligheter och alla dess
konsekvenser i varje ögonblick måste tagas med
i beräkningen och överblickas. En försiktighet,
driven till det spetsfundiga och utstuderade,
kommer att prägla all hans handel och vandel
och utkräva all hans energi med håglöshet,
förströddhet och känsloköld som mera
synbara följdfenomen,medan den gnagande
skuldkänslan omsättes i ett ständigt behov att tvätta
händerna, stegrat till mani och last. Men detta
desperata försök att leva ett liv på det rent
rationella, rent logiska planet, i "klarhetens"
tecken — motvägt av det trängande behovet
att åter och åter rulla upp den spöklika
minnesfilmen, att bekänna och bikta och därigenom
få någon att dela bördan med — kräver till
sist en övermäktig ansträngning; han brister
en dag likt en sträng som spänts alltför hårt,
och sinnesförvirringen, självanklagelserna för
uppdiktade brott föregå självmordet. Denna
mycket skickliga, mycket inträngande, mycket
nyanserade själsstudie har av författaren
fyndigt förknippats med de händelser på
kontinenten som föregingo krigsutbrottet; Botwid
antyder, att en förbrytare med lättnad kunde
se fram emot att det snart skulle finnas fler
mördare ute i världen; den allmänna
brutali-seringen var välkommen för alla dem som
gingo omkring och buro på hemliga
skuldkänslor. Det är en skarpsinnig iakttagelse,
otvivelaktigt en av förklaringarna till att
nazismen förvärvade så många proselyter bland till
synes fridsamma vardagsmänniskor.
Hans Botwid har, med all den uppmärksam-
het han ägnat den problematiska huvudfiguren
och fixerandet av denna i alla dess smådrag,
ingalunda försummat de många enkla,
okomplicerade bipersonerna. Den enda av dessa
som det inte är så lätt att få något grepp om
är Styrbjörn Lovdal, som alltså försöker
förverkliga det moderna "idealet" av oberördhet
och effektivitet; själva det glatta och
oåtkomliga hos hela människosorten i fråga har
kanske legat författaren i fatet. Annars förefaller
det mig nog, som om ett slags infantil och
förträngd livsskräck, en djup inre osäkerhet vore
dess verkliga förklaringsgrund, men på den
punkten har Botwid sålunda lämnat läsaren
i sticket. I övrigt frapperas man av hans
förmåga att med hjälp av mycket små, mycket
diskreta medel låta de olika personerna
karakterisera sig själva genom sitt sätt att tänka och
uttrycka sig, genom sin endast antydda
jargong eller bara genom den genklang de väcka
hos andra. Det gäller om de båda på olika sätt
bio- och veckopressförflackade flickor, vilka
spela en viktig roll i berättelsen som männens
moatjéer, och det gäller om
uppkomlingsfrun Katrin Sandström, som läsaren lär känna
endast genom den minnesbild hon kvarlämnat
hos make och hembiträde. Om man betänker,
hur vanligt det är att även drivna författare
med framskjuten position (inga namn!) låta
alla sina diktade figurer tänka och tala som
de själva, så framstår denna förtjänst hos
Botwid särskilt markant och förenad med
stillsam humor, godsint ironi. Hans språk är
fattigt på färger och effekter och håller sig
genomgående till det vardagliga
mellanregist-ret; inom den ramen bjuder det dock på fina
och talrika nyanser. Det låga röstläget
utesluter inte djärva kartläggningar av förut
oupptäckta själslandskap, och det drag av
konstruktion och lite för medveten subtilitet som
alltjämt vidlåder hans författarskap uppväges
här lyckligt av konstruktionens hållfasthet, av
subtilitetens övertygande skärpa.
Holger Ahlenius
Ett odlingens epos
Berit Spong: Svarta tavlan. Norstedts 1946.
12: 50.
Berit Spongs nya bok heter "Svarta tavlan".
Den är en fortsättning på "Nävervisan", och
781
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
