Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
vi inte behöver bo i ruiner och snickra oss
baracker — vi rika arvingar. Bland stärbhusets
tillgångar är Klara Johanson den kvickaste
auktionsutropare och den mest belevade guide.
Men det fina samvetssinnet och hjärtats vek-
het, så väl, så skickligt, så raffinerat dold,
är ändå de kvaliteter som ger hennes djupt
originella konstnärskap dess för vissa sinnen
stora dragningskraft och dess hållbarhet.
Margit Abenius
Arvid Mörne
Hans Ruin: Arvid Mörne. Wahlström &
Widstrand 1946. 13:50.
Hans Ruins bok om Arvid Mörne är den
första diktarbiografi han skrivit. Som man
kunde vänta sig har det inte blivit en bok efter
hävdvunnet litteraturhistoriskt mönster, där
man i den omständliga skildringen av
författarens familj och härstamning, av tidsmiljön
och av dikternas tillkomsthistoria så ofta
förlorar diktarens person ur sikte. I Ruins bok är
detta omöjligt. Den domineras fullständigt av
den starka personlighet, vars liv skildras, och
först efteråt ger man sig tid att tänka efter,
hur det lyckats Mörnes biograf att disponera
detta rika och skiftande stoff. Boken hänger
nämligen ihop på ett ganska sällsynt sätt. Det
måste ha varit mycket mödosamt att ständigt
ha i blickpunkten ett helt livs rytm, att ständigt
följa dessa trådar, som förbinder diktarens
själsliv med hans diktsymboler under hela hans
liv. Boken är verkligen skriven med diktaren
för ögonen. Man märker det särskilt vid det
ställe i boken, där Ruin ger en för hans
åskådliga skildringssätt mycket typisk bild av Mörnes
yttre. Man tycker sig känna igen varje detalj
hos denna gestalt, så överensstämmer den med
den bild man redan gjort sig av Mörne:
Hans gestalt är lång och gänglig och bleklagd; som
två revolvermynningar blickar ögonen ur kraniet på
honom, panna och näsa i samma linje, så att den
typiska vinkel- eller fågelprofilen uppstår, en gotisk
gestalt, som redan i sin orörliga pose synes
förkroppsliga en själ, som skär sig fram genom livet i häftigt
utdragna linjer och pendlar mellan lågande beslut och
dystert grubbel.
Denna bild är tecknad vid en tidpunkt i
Mörnes liv, då en lång period av intensivt
utåtriktad aktivitet definitivt var slut och den sista
delen började, den som fick sitt innehåll av
ensamhet och lyriskt skapande.
Arvid Mörne var en sällsynt syntes av två
egenskaper: politiker och skald, och Ruin har
792
ägnat stort intresse även åt de tillfällen, då
Mörne stått inför den politiska handlingen.
Redan tidigt fick Mörne upp ögonen för den
förbisedda svenska allmogen i Nyland, och
han inriktade sina krafter på att förbättra dess
sociala ställning. Här förenade sig två av hans
huvudintressen: svenskheten och socialismen.
Till dessa slöt sig sedan — allteftersom
för-ryskningspolitiken fortgick — det patriotiska
intresset. I ett kapitel, "Handling och
besvikelse", har Ruin skildrat Mörne inför sin
våg-sammaste handling. Det var under
storstrejkens år 1905 och arbetarnas strejkutskott hade
gett Mörne i uppdrag att hålla det svenska talet
vid det väldiga demonstrationsmötet. Han blev
denna dag folkledaren, som helt fick massorna
med sig. Man tågade till den ryske
generalguvernören, och Mörne trädde in och krävde
dennes och regeringens omedelbara avgång.
I hela denna scen, vars dramatiska detaljer och
förtätade stämning återges i boken, framstår
Mörne som den stora handlingsmänniskan.
Ruin säger med rätta, att hans gestalt vid
denna tid borde ha återgivits av en sådan
kolorist som Edvard Munch — "ty hans
framträdande var inte som andra poeters — han
drog in havets luft i lungan och visade att hans
lyrik inte hade varit bara tomma och vackra
ord utan en lösen som födde handling...".
Ruin, som själv är nyländsk kustbo, har med
stor inlevelse sökt utröna vad det är som rent
tekniskt gjort Mörne till Finlands störste
havs-och skärgårdsskildrare. Han framhåller bl. a.
den måleriska stilen med höga färger och
starkt ljus i släktskap med samtida bildkonst.
"I en brinnande färgskala av löddervitt,
åsk-molnsblått, ockergult, brandrött och atlasgrönt
har han skildrat havet från vår till höst."
Särskilt framhålles dikten "I vettskålen", som vad
färgeffekterna angår jämförs med Leander
Engströms fjällbygdsmålningar, ehuru
koloriten hos Mörne har en "djupare, ödsligare
glöd". Det ödsliga och gråa är alltid botten-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
