Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
notiser om de enskilda rollinnehavarna; men
det må dock antecknas att författarens främsta
språkrör, en garvad grekisk antifascistisk
veteran, gavs med torr pondus av Semmy
Friedmann; att Kerstin Rabe grep djupt i åhöraren
som styckets enda kvinnogestalt; och att de tre
bödlarna — en sadistisk neurotiker, en
förkommen karriärist, som hållit på fel häst och
inser det, samt en hatfull Doriot-proletär —
gåvos med verkningsfull differentiering och
utomordentlig rolluppfattning av Yngve
Nord-wall, Benkt-Åke Benktsson och Arne Nyberg.
Eyvind Johnson är översättare. Ebbe Lindé
S:t Antonius visar vägen av Ronald Duncan.
Dramatiska Teaterns lilla scen.
Storyn är följande: i första avdelningens
mirakelspel är vi på en ö tillsammans med
Antonius och tre lärjungar. Antonius
övervinner frestelserna och når fram till enkel,
debattlös tro. I andra avdelningens
antimirakel-spel föres vi fram till modern tid. Ett kuriöst
sällskap, som skall representera modern
skeptisk förnuftsmaterialism, vill utrota all övertro
och kommer till ön för att vid Antonius’ grav
avslöja legenden om helgonets framträdande
på dödsdagen. Detta sätter författaren
emellertid stopp för genom att föra fram en enkel
vykortsförsäljare som blir Antonius’ profet,
sägande att trots att han vet att graven är tom
måste han böja knä inför den, därför att det
har tidigare hans far gjort och hans farfar.
Detta är, för att tala med helgonet självt, "en
klen förklaringsgrund men den är åtminstone
inte blasfemisk". Ja, denna formulering
förekommer faktiskt i ett annat sammanhang i
stycket; innebörden synes vara att en mindre
klen förklaringsgrund, som vore blasfemisk,
inte vore att föredraga — en tanke som
överlämnas åt eftertanken. Ståndpunkten är
betecknande för hela pjäsen och för den andliga reda
som dokumenteras. Det är alltså ett spel mellan
tro och vetande, där vetandet inte fått någon
ärlig och verklig representant. Dialektiken blir
tämligen värdelös; kvar står en trosviss
predikan, som möjligen intresserar den på
förhand övertygade. Det betyder mindre att tron
på slutet inkorporerar även förnuftet ("utan
tro finns intet förnuft"). Det är ändå bara
fråga 0111 en utställning av gamla skolastiska
banderoller. Man erinras om att skolastiken
hade högsäten i England, och Duncan blir bara
en sentida ättling till den gamle ärkebiskopen
Anselmus av Canterbury och hans Credo, ut
intelligam.
Detta är ju dystert och säkert på något sätt
symtomatiskt för den senaste orienteringen i
England. Poesin, som varit engagerad hos det
kritiska medvetandet, skall nu plötsligt göra
tjänst hos det okritiserade postulatet. Man
tycker det är synd att Eliot själv hjälpt till vid
denna utveckling, även om han i sitt
konstnärliga skapande aldrig myntat lika vulgära
formuleringar. Det är beklämmande att det bara
är ungefär ett trestegshopp från "J. Alfred
Prufrocks kärlekssång" till "S:t Antonius visar
vägen". Det dilemma som den gången
formulerades så uppriktigt, klart och utan överord
skenlöses nu oklart, otillfredsställande och i en
ström av substanslöst prat, därför att Ronald
Duncan anser att det är omöjligt att uthärda
i ett dilemma och därför fordrar en lösning,
en utväg, ett hopp om en utväg och som deus
ex machina för in tron, inte tro som en yttersta
komplettering av förnuftet, som av vetandets
visshet, utan en tro i trots mot förnuftet. I en
kort passage inser Antonius att tillvaron är ett
dilemma. Skall man tala om sanningar är
kanske detta den sannaste, att det inte finns någon
avvägd komposition, inget facit, att livet är en
absurd sammanfattning, grundad på
inkommensurabla förutsättningar. Denna
otillfredsställande sanning kan vara plågsam att bära,
men det finns ingen anledning att tillgripa
klenare förklaringsgrunder, även om de är
mindre blasfemiska mot hjärtat och
kompositionens Gud. Gör man det blir man ännu mer
otillfredsställande, och det har Duncan blivit.
Hans pjäs är delvis svårtillgänglig, men inte
för att den är djup, alltför högstämd eller rik
på vida perspektiv, utan därför att den är
rentut långtråkig, oklar i argumenten (som ju
inte är trons utan förnuftets springpojkar) och
oärlig i teckningen av motparten. Ingen som
håller på en viss andlig reda känner sig
förmodligen träffad av denna astralgrupp, vars
metoder och uppträdande man i stället
associerar med en hel del väckelserörelser. Häri låg
också en rent dramatisk brist; säkert trodde
de flesta länge att man hade att göra med
frejdiga specialister på Gud, men det var alltså fel.
Föreställningen försökte Alf Sjöberg med
långt driven scenteknik hålla vid liv och
808
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
