Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Rings Twice" är en rå och dyster historia, utan
försköning. Man kan kanske inte förebrå
Garnett, som är en kraftfull men ojämn regissör,
att han tillrättalagt stoffet med ett öga på
censuren — inspelningen skulle väl annars
inte kunnat genomföras. Mordmotivet torde ha
varit betydligt mindre brännbart än den starka
underström av ohöljd sinnlighet som går
genom boken. Franks och Coras relation är
av enbart sexuell natur, och endast med
svårighet har Garnett lyckats förläna den något av
den sedvanliga amerikanska polityren. Hans
Cora har blivit en av sig själv mycket intagen
glamour-girl som gift sig med den äldre
mannen för att skydda sig mot en alltför enträgen
manlig uppvaktning. Hennes passion för den
unge mekanikern, gott men icke sensationellt
framställd av John Garfield, blir icke till en
mogen kvinnas plötsligt frambrytande fysiska
hunger, utan till en modedockas nyck. Härmed
bortfaller det moment av naturkatastrof som
utgör bokens styrka och även motivet till
mordet — filmens par hade mycket väl kunnat
finna en annan lösning på sitt dilemma. Lana
Turner förstör också på ett fullständigt
ansvarslöst sätt en mycket spelbar roll, tidigare
vikt för den bättre lämpade Barbara Stanwyck
som åstadkom en utmärkt förstudie i Cains
och Wilders "Kvinna utan samvete", och roar
sig med att gå mannekäng genom filmen i
visserligen mycket dekorativa vita toaletter som
verkar groteskt malplacerade i den smutsiga
omgivningen. Man har svårt att förstå hur
Garnett kunnat åse detta sabotage av sin film
utan att ingripa — man ser sällan ett mera
eklatant exempel på stjärnkultens avigsidor.
I uppenbar misströstan om att kunna rädda
kärlekhistorien har han ägnat sin omsorg åt
dess utanverk och väl fått fram den tröstlösa
och isolerade stämningen kring den lilla
bensinstationen någonstans på den amerikanska
vischan. Man får verkligen tidvis en stark
känsla av individens infrysning och andliga
utarmning i denna miljö, som säkert kan lägga
fröet till mer än ett brott, blonda damers hjälp
förutan. Men mer än en snygg och vårdad film
har det inte blivit, och man kan inte låta bli
att tänka på vilket svart och naket drama Billy
Wilder kunde gjort av det starka stoffet.
Pavane
En natt i Casablanca. Archie Mayo. United
Artists.
Det är visst fem år nu som vi till råga på allt
annat fått undvara bröderna Marx, men nu är
de tillbaka igen, obetydligt åldrade och utan
andra spår av kriget än att de valt en
spionthriller till manege för sina sublima clownerier.
Casablanca, där Bogart och Bergman
upplevde sin komplicerade kärlekssaga, har fått
ge ramen, och vi igenkänner med litet god
vilja det internationellt befolkade hotellet med
sina korrumperade dignitärer och skurkaktiga
kypare, de pittoreska gatorna med basarer och
planlös trafik, ävenså det primitiva flygfältet
där nazistjakten gör sin flåsande slutspurt.
Harpo är den förste på plan, han står lutad
mot ett hushörn, ögonen tindrande av upprymt
vansinne, kostymeringen helt fantastisk, och
då en misstänksam polis frågar vad han har
för sig svarar han att han stöttar huset. Den
uppretade ordningsväktaren kör bort honom
—-och huset faller i ruiner med ett väldigt brak!
Det är upptakten, och fortsättningen är den
värdig. Harpo upprätthåller någon slags
befattning som städare på hotellet, han har
uppfunnit ett sätt att borsta flera par skor
samtidigt genom att anbringa borstar över hela
kroppen och utföra en serie sprattlingar, han
dammsuger så grundligt att den nazistiske
spionchefen blir av med sin peruk och tvingas
hålla sig på rummet tills den återfunnits. Den
efterföljande duellen på sabel mellan Harpo
och den andre tysken är ett av de bästa
marxnumren genom tiderna och en sorts
symbol för hur den vanliga logiken är slagen till
en slant gentemot den marxska. Harpo är
naturligtvis den vansinnigaste av bröderna, ett
slags urspårad elementarande som med salig
min hänger sig åt de mest förödande tilltag.
När smörgåsarna tar slut äter han upp ljusen
och kaffekoppen, och när hissen stannat mellan
femte och sjätte våningen skaffar han ner den
genom att hugga av hisslinorna med påföljd
att han och Groucho vid utgåendet hoppar
kråka som om de hade spiraler i kroppen. Det
obligatoriska harpsolot utspelas denna gång i
ett lönnrum fyllt med rövade konstskatter i
groteskt parodiskt urval, och medan tonerna med
fantastisk virtuositet smeks fram på strängarna
vilar sig Harpos ansikte ett ögonblick från
dår-mimiken: ett förfinat, judiskt intellektuellt
utseende, präglat av milt, nästan serent allvar.
811
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
