Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Lars Villius: Robinson. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBINSON
annat, något oerhört, jag kände närheten av
det. Jag vet inte. Och då — slog det mig inte
att livet var allting som fanns, det enda man
hade, det enda man haft och någonsin kunde
få, men att vi inte begrep hur mycket det var?
Att vi kravlade på jorden, under jorden, likt
mullvadar, och blinda som de? Att döden var
en resa bara, en jordenruntresa, en längre än
så, att vi for bort från ängen som blåsten gick
genom, men bara för att förstå mera och se
mera, för att bättre fylla upp vår form, som
reste sig som en katedral över oss utan att vi
såg det? Var det detta jag kände, eller något
annat? Var är jag nu?
Jag fortsatte att gå. Det började sjunga i
rälsen: ett tåg närmade sig. Lis. Jag är en
Robinson på denna ö; en dag upptäckte jag
dina fotspår i sanden och kände en annan
människas närhet, en känsla så intensiv att den
i sig inneslöt alla andra, och jag sprang.
Tåget kom, jag steg ner i diket, loket rusade
förbi mig, väsande och svart som fan. Jag
började gå igen och märkte ingenting förrän
jag var inne i stån: det var redan eftermiddag.
Hotellet igen: Lis hade inte kommit tillbaka.
Jag gick runt i stån, drev neråt hamnen, gick
och glodde ner i skutorna och segelbåtarna
som låg förtöjda längs kajerna. Ljusreflexerna
från vattnet flammade över fartygssidorna. Jag
passerade stenpiren och kom fram till
kallbadhusets blekgröna träbyggnader ute i vattnet.
Jag gick över bryggan; vattnet skvalpade tungt
under mig. Jag köpte en biljett och gick in på
herravdelningen, badmästaren klädd i
träningsoverall visade mig en hytt. Det satt fem sex
gubbar i vilstolar och välvde sina stora magar
mot solen. Jag klädde av mig och gick ut på
trappan på utsidan av badhuset. Fiskar drog
snabba mörka skuggstrimlor över den ljusa
sandbottnen. Det luktade av tång och gamla
vattensjuka träpålar. Det blåste inte nu;
dyningarna var blanka och tycktes återkasta
allt ljus i atmosfären. Jag såg min bild i
vattnet, som i en skev spegel, en skrattspegel.
Min fot stötte ut en liten sten som låg på
trappan och spegelbilden gick i tusen bitar,
mitt jag slogs sönder, löstes upp och försvann.
Jag ser ingenting annat än det jag känner
så väl: hamnpiren, den röda konformade bojen
som lutar utåt av strömdraget, havets tunga
dyning. Måsarna skriker, luften hänger het.
Jag ser ingenting annat men jag är medveten
om den tunna stickande känslan av fasa. Jag
minns plötsligt mig själv, så och så många år
sen, och så: men det är som att bläddra i en
annans fotografialbum: det är en annan
människa. Metamorfos. Vad har hänt? En
mardröm? Jag nyper mig i armen men det gör ont.
Har jag kommit in i en annans liv, har jag
blivit förväxlad med någon på tåget? Nej, jag
accepterar inte det här: sådan är jag, jag trivs
med att leva, mig skrämmer ni inte, jag är
tänjbar, elastisk, som det bästa gummi, jag
ska klara upp det här. Värken i tanden satte
in igen, som ett memento, som en fruktans
budbärare. Vattnet blänkte och glirade, min
spegelbild dök fram igen, hela kroppen, med
huvud förminskat och genitalier förstorade:
groteskt.
Efter badet gick jag tillbaka till hotellet. Lis
hade inte kommit. Jag gick in och satte mig
i rökrummet. Det var inrett i grönt, länstolarna
var av grönt läder. Radion var på. De spelade
förspelet till "Mästersångarna". Jag satt där
och rökte och hörde det ena programmet efter
det andra. Från min stol kunde jag se
portierdisken. Lis kom inte. Hon kunde lika gärna
vara i Australien. Det var ingen mening i vad
som hänt: meningslösheten droppades in i mina
ådror som scopolamin: det förlamade mig. Jag
kände det som när man ser sin egen bild i en
glasruta men samtidigt det som är bakom den.
Min värld hade blivit dubbelexponerad. Natten
föll. Genom trädkronorna utanför gick en vind,
den drog in genom det öppna fönstret: det var
den plötsliga heta vind som föregår ett oväder.
831
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
