Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Lars Villius: Robinson. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBINSON
hade vinden mojnat, flera gånger trodde jag
mig vara alldeles i bakhasorna på älgen och
en gång var jag övertygad om att jag såg
den; men den försvann alltid just när jag
tyckte jag hade den inom skotthåll och
bara behövde smyga mig på den. Jag var
mycket trött, men elden brann i mina ådror.
Så märkte jag att skogen började glesna,
granarna byttes mot björk. Det syntes tydligt
här var älgen gått fram, spåren i den mjuka
marken var tydliga. Jag såg flera fågelstreck,
på väg söder över. Jag undrade vad älgen ville
här nere, och plötsligt förstod jag att den var
på väg till havet, det var till havet den var på
väg. Jag gick genom lövskog, över bäckar och
över sankmark, skogen glesnade alltmera och
dimma kom rullande, och sedan, plötsligt, var
havet där, det ofantliga havet, grågrönt som
kolmårdsmarmor, sikten var skymd av
dimman, jag såg ut över de långa dyningarna som
försvann i dimman där ute och kunde inte se
eller ana något slut. Jag gick över stranden ner
mot vattnet, älgens enorma fotspår syntes
tydligt i den våta, hårt packade sanden, de ledde
rakt ner till vattenbrynet. Älgen måste ha gått
ner i vattnet och simmat ut. Jag tyckte att
temperaturen sjönk flera grader och fortsatte att
sjunka. Jag stod och såg ut över havet och då
visste jag att det var dit jag också var på väg.
Jag slängde av mig kläderna, vadade ut tills
vattnet stod mig till ljumskarna; då dök jag
och började simma. Jag simmade länge,
dimman omslöt mig, det var tusen mil till botten.
Timmarna gick, och så slets dimman undan,
det var gjort på några minuter, och det började
blåsa igen. Jag drev som en vrakspillra på
vågorna som steg högre och högre, blev
vre-dare och vredare; jag kunde inte simma längre
och hade fullt arbete med att hålla mig uppe.
Timmarna gick, jag trodde jag skulle gå till
bottnen, drunkna, att det var ute med mig: jag
hade redan genomlevt det många gånger om
när jag skymtade land. Vågorna drev mig dit,
det såg ut att vara en klippig kust där det
inte fanns någon möjlighet att komma levande
i land; men när jag kom närmare märkte jag
att om jag lyckades manövrera en smula kunde
jag kanske driva in i bakvattnet bakom ett rev.
Det lyckades; men där inne fanns virvlar som
bar sig mycket besynnerligt åt i vattnet; jag
arbetade och kämpade för mitt liv och till sist
kände jag bottnen under fötterna, kände den,
såg den genom det gröna sjudande vattnet,
upplevde den. Som en drucken — vilket jag
också var, drucken av havet, av det salta,
ofantliga havet — raglade jag upp på land, på land,
på land, och föll på tång och snäckor. Land:
fast mark, människor, hem. Jag välsignade det.
Jag välsignade det, med örat mot en snäcka,
en snäcka som i tusen år sörplat, sugit åt sig,
druckit, längtat, drömt och famnat havet. Jag
hörde denna snäcka och förstod den.
4
Det var då jag vaknade och såg Lis stå böjd
över mig. Hon skakade i mig och ropade åt
mig att vakna. Jag såg hennes ansikte alldeles
intill mitt, hennes mörka hår var ett vattenfall
i natten. Lättnaden kanske inte varade länge,
oron kanske alltid började igen, men det
föreföll mig otroligt just då att man kunde känna
något annat än tillförsikt. Lis satte sig på knä
bredvid mig, hon log. Jag var för trött för att
le, jag hade nyss vunnit mitt liv, med hjälp av
något som var äldre än jag kunde tänka. Jag
hade kommit hem. Ute i foajén stod de två
männen i skrynkliga kostymer och j ag såg det
som på en filmbild: hur de tittade mig in
i ögonen ett långt ögonblick, hur de sedan
vände sig om, gick över golvet och ut ur bilden.
2 blm 1946 x
833
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
