Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Helvi Hämäläinen: Sex dikter. Översatta och med inledning av Ragna Ljungdell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEX DIKTER
dröm i huvudet. Med sin ros bak örat kliver harpalten
omkring i kammaren, i blomlandet.
Anslaget är Kivis: också han flydde in i ett
barnsligt landskap, i en världsfrånvänd,
skimrande luftkrets av öm, underfundig
betagenhet — innan han slukades av den mörka klyftan
i dikten "Ledsnaden". Inför Helvi Hämäläinens
lyriska anslag av i dag kan man inte undgå
att reflektera över att denna finska
törnros-buske kanhända kunde blomma rikare under
förståelsens och uppmuntrans milda sol — hur
doftigt skära kronbladen då skulle singla ner
över karga gråa stenar!
Mer än en gång får man Kivis skogsensliga
dikt i tankarna inför Helvi Hämäläinens friska
ursprunglighet och naiva raffinemang, som
i varje fall inte verkar att ha mycket med
intellektuell drivenhet att göra. Hon är det mest
sagiga som finns i dagens lyriska landskap.
Hur genuint finsk är hon inte i sin särart,
vilken äktfödd dotter av Kalevala! I jämförelse
till exempel med en akademisk-internationell
gestalt som den "nationelle" koryfén
Kosken-niemi.
Helvi Hämäläinens prosagenombrott skedde
på det dåtida lilla avantgardeförlaget O/Y
Gummerus, och här publicerades också hennes
första lyriska alster, diktdramerna
"Aavera-kastaja" (Spökälskaren) och "Kuunsokea"
(Den månblinde). De gick den läsande
allmänheten tämligen spårlöst förbi. Dock har hon
här i några tankfullt sköna strofer gett en
bestående finsk version av Faust och
Gretchen-temat.
När så dikthäftet "Lapsellinen maa" (Det
barnsliga landet) 1943 utkom hos WSOY,
måtte det ha väckt förvåning hos de många som
hunnit glömma de båda förstnämnda lyriska
"svalorna": det flaggar sommar för en
fullfjädrad skaldinna. Delikatessen i
färgnyanserna, den spröda linjeföringen, den naiva
gratien, kräsenheten i den rika bildfantasin —
alltsammans är suveränt, är ovanligt i finskt
klimat och helt hennes eget. Utsöktheten i
hennes dikt tillåter en att först småningom
komma underfund med att detta barnsliga
sagoland, där "bikäringen trippar omkring med
sitt gyllne stop", ingenting annat är än det
klassiska landskap inom vilket finsk lyrik gett sitt
yppersta: dödens. Att i den grå
massförintelsens tidevarv mitt i uppsjön av patetiskt
svällande finsk krigslyrik ha mäktat gestalta Döden
så diskret verkningsfull, så individuellt renad
med "en krans av mogna smultron kring sin
nakna panna" — det ger måttet på Helvi
Hämäläinens lyriska konstnärskap.
Helvi Hämäläinen befinner sig som bäst i ett
skede av ymnig produktivitet. På våren utgav
hon de bägge små dramatiskt-lyriska
diktverken "Viheriä poika" (Den gröna gossen)
och "Pilvi" (Molnet). I höst kom en liten sak,
"Pouta" (Torka), kvalitativt en av topparna
i hennes prosa. — Här föreliggande tolkningar
är dels ur "Lapsellinen maa", dels ur den
ännu inte publicerade samlingen
"Voikukka-pyhimykset" (Maskroshelgonen).
Helvi Hämäläinen tecknar själv sitt
diktar-väsen i den svårmodiga slutvinjetten till "Den
gröna gossen":
Den gröna gossens skugga bor i rosenbusken.
Därför är rosenbuskens skugga så blå.
— och hon fortsätter privat i brev: "samma
skugga slumrar i allt j ag skrivit... därför
fäller min rosenbuske en så blå skugga".
835
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
