Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Arne Häggqvist: Verklighetsbakgrunden till Selma Lagerlöfs ”Jerusalem”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERKLIGHETSBAKGRUNDEN TILL "JERUSALEM"
Där i socknen var marken ovanligt väl beredd
för en predikant av Larssons eldiga och inte så
litet diktatoriska typ. Ända från 1850-talet hade
förekommit läseri och väckelserörelser, 1863
bildades Nås missionsförening, där andakten
först leddes av skolmästaren Olof Falk — precis
som det står om Storm i "Jerusalems" andra
kapitel —, här predikade Helge Åkesson,
fribaptisternas lärofader, och det förekom
stridigheter med kyrkans prästerskap — också precis
som det står i "Jerusalem". När Olof Larsson
trädde fram, segrade han i kraft av sin
personliga myndighet, för att inte säga hänsynslöshet.
"Jag ensam är Herrens profet", menade han,
och han förklarade resolut att vid Kristi snara
återkomst skulle inga andra än hans lärjungar
få följa honom in i riket, liksom ingen mer än
Noak och hans familj räddades undan
syndafloden. Om hans hårda språk berättas historier
än i dag i Nås, t. ex. hur han mötte en liten
pojke (sedermera kommunalpamp) mitt på
älvbron och röt: "Du är på väg till helvetet, pojke!"
eller hur han avbröt sig mitt under en predikan
då en utomstående kom in och utbrast: "Känner
ni att djävulen kommer in?" Det är knappast
underligt att psykosen grep omkring sig, snart
såg man Guds eller Olof Larssons finger i allt
som skedde: en yngling som satt på broräcket
vid Dalälven och spelade fiol såg en gudomlig
mening i att räcket plötsligt brast och han föll
i vattnet o. s. v., o. s. v. I varje fall växte skaran
av Larssons anhängare, "larsarenerna", man
samlades ofta i hemmen till bönemöten och
kärleksmåltider, och då makarna Larsson efter ett
par år återvände till sin församling i Amerika,
lämnade de en liten nitisk nåskrets som för
framtiden skulle ledas av Tipers Lars Larsson
och Gästgifvar Mats Matsson med Tipersgården
på Sveden som centralhem. Kontakten skulle
Larsson uppehålla genom täta sändebrev.
Så skedde också alltintill februari 1896, då
församlingen i Nås fick det brev som skulle
fullborda brytningen med det gamla och helt kull-
kasta deras tidigare existens. Bakgrunden till
brevet var denna:
En norskfödd advokatfru Anna Spafford från
Chicago — mrs Gordon i Selma Lagerlöfs
bok —- reste omkring 1870 med sina fyra små
flickor till Europa för att tillbringa vintern där.
Båten förliste, alla barnen drunknade, och när
hon själv tröttnat att kämpa med vågorna och
i sin resignation häpnat över hur lätt det var
att dö, tyckte hon sig höra en röst som sade:
"Ja, det är lätt att dö. Det som är svårt, det
är att leva." Medan fru Spafford tänkte över
varför det var så svårt att leva, fortsatte rösten:
"Det som fordras för att det skulle bli lätt att
leva på jorden, det är enighet, enighet,
enighet." Just då kom räddningen, men sedan fru
Spafford kommit hem till Amerika igen, gjorde
sorgen både henne och hennes man alltmera
religiöst inställda: de hörde Moodys berömda
predikningar, och 1881 följde de med en grupp
ur hans församling som reste till Egypten för
att studera profetiornas vittnesbörd i den stora
pyramiden. Men på vägen hände, att man
stannade i Jerusalem och där bildade en
sammanslutning "med idealet att i livet göra verklighet
av Jesu lära och med valspråket: älska din nästa
såsom dig själv". Det blev den s. k. American
Colony med till en början blott 19 medlemmar,
som praktiskt sökte fullfölja sin uppgift genom
att hjälpa fattiga och sjuka och vårda
föräldralösa barn, allt under det man bodde tillsammans
och delade egendom enligt Apostlagärningarnas
ord om de första kristna: "Alla de som trodde
höllo sig tillsammans och hade allting
gemensamt; de sålde sina jordagods och vad de eljest
ägde och delade med sig därav åt alla, efter
som var och en behövde." På detta sätt, genom
en stor förebildlig handling, trodde sig fru
Spafford äntligen kunna överbringa sitt
budskap om enighet till människorna i hela världen.
Ganska många år härefter — det var 1894 —
råkade några av jerusalemiterna komma till
Chicago i ett tillfälligt ärende och där träffa
847
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
