Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECExNSIONER
STINA ARONSON
heten finns för övrigt i Stina Aronsons eget
språk: det är omständligt och upprepande, men
det är sällan en död omständlighet, det finns
kraft och rörelse på djupet. Det är med
sinnenas hjälp — mycket intelligenta och
besjälade sinnen — som författarinnan gör oss
förtrogna med landet hitom himlen, dess
frostglödande färger, ödeviddernas ljud och
dofterna i porten och fähus — en bild av på en
gång myllrande detaljrikedom och klassisk
resning. Via sinnenas förmedling — de är med
alla fem — intränger hon i det själiska som
döljer sig under vardagens yta och i helgens
innersta, målar de kaotiska tankarnas
långsamt slingrande väg upp till medvetenhet och
återskapar predikantmötenas extas, då bundna
själar på ett för dem naturligt sätt blir lösta
ur sitt tvång. Fantasi och mystik blommar hos
enstöringarna, verklighetens gräns kan
omärkligt genombrytas — som i det fina kapitlet
"Bröllopet", där två mödrar diktar ett bröllop
mellan sina båda barn, fast bruden är död och
brudgummen en dödsmärkt.
Ur helheten avtecknar sig klart några
individuella gestalter. Det är Emma Niskanpää,
den klassiska sonmodern, med "gudsfruktan,
moderligheten och omsorgen om kreaturen"
som sitt livs tre stora huvudteman, lappen
Sturk som inte kan läsa men ändå är en filosof
som lärt sig utfylla tomheten med tankar, och
den dystra Renströmsvärdinnan med sin
dövstumma dotter. Särlingarna fångar
författarinnans blick. "Kanske man kan säga att hans
intellekt var glesare än de andras", heter det
om en ensam rationalist bland de religiöst
uppjagade på mötet, "på samma vis som en
kolknot är glesare än ett siknät, byggd av grovt
treslaget garn. När de fina stimmen av intryck
och förnimmelser kom lekande kunde han inte
fånga dem ... Hans hjärna liknade kronan på
en liten martall som är för låg att nå upp i de
högre trädens sus." Uttrycksfullt är också
porträttet av bonden Vaaras hustru, den gåtfulla
Miriam. Man kan finna hennes rymning med
predikanten alltför kallt skildrad, men å andra
sidan: ingen livsvarm passion målas här, utan
en konstnärsnaturs, en "stäppvargs" ödsliga
lidelse.
Roman kallas "Hitom himlen" på
titelbladet — en vilseledande beteckning, eftersom
boken, säkert med riktig instinkt, har
komponerats i fristående berättelser med
gemensam miljö och gemensamma diktade personer
och med en kort rubrik som får ånge den
viktiga händelse eller psykologiska verklighet som
är i förgrunden. Stina Aronson är intressant
genom sin självständighet. Litterära
påverkningar torde här fåfängt efterspanas, även om
både Martinson och Eyvind Johnson förut
skildrat det ödemarksblyga. De vaga
associationer man får går till primitivare källor.
Intuitivt, liksom i samförstånd med naturen och
miljön, fångar Stina Aronson med en och
annan högtidlig vändning en fläkt både av det
ädla och det naiva hos finnmarksfolket.
Man tror på den realistiska äktheten i
"Hitom himlen" och, övertygas om värdet i
uthållighetens livsstil, enligt vilken ingen kan leva
tanklöst och slumpvis, isolerat och godtyckligt,
utan var och en blir tvungen att anpassa sitt
liv efter helheten, att ställa det under stränga
stjärnors dom och skapande makters beskydd.
Margit Abenius
872
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
