Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECExNSIONER
en tillvaro som i övrigt fylldes ut av strövtåg
genom barndomens närbelägna skogar, vilkas
besjungande kanske kommer att visa sig vara
den mest motståndskraftiga delen av
Heidenstams lyriska diktning. Denna sista period var
inte produktiv, men den resulterade dock i det
tjusande, under Käte Bångs medverkan
tillkomna memoarverket "När kastanjerna blom-
made", som likaledes nästan helt har ägnats
barndomsåren vid Vätterstranden.
Men samme man hade under decennierna
kring sekelskiftet intagit en central ställning
i svenskt kulturliv. Staffan Björcks avhandling
visar mycket klart både hur Heidenstam kom
att nå denna ställning och varför han
efterhand gled bort ur diskussionens brännpunkter.
Åke Thulstrup
Knut Jaenssons essayer
Knut Jaensson: Essayer. Bonniers 1946. 7: 50.
Knut Jaensson hör inte till de kritiker som
fått sin inlevelseförmåga på bekostnad av
självständigheten. Han är styv i analysen, men det
är endast besläktade andar som intresserar
honom, och som essayist är han något av en
subjektivt arbetande konstnär. Hans egenart,
hans sympatier och antipatier slår igenom
i varje rad han skriver. Ett förutsättningslöst
domstolsförfarande är inte hans sak. Han
vädjar lidelsefullt till läsaren, hettan i hans
stämma skvallrar om hans djupa engagemang,
han blandar blod med de diktare han
behandlar. Diktningen är för honom ingen arena
för kritikern att visa sina konster på, och
stilistiska krumbukter föraktar han. Han bygger
inte upp sina uppsatser efter någon bestämd
plan utan gör snarare intryck av en man som,
följande sin instinkt och sitt samvete, trevar
sig fram i en labyrint. Därför följer man
honom med sådan spänning. Därför värms
man av det han har att säga, och därför stretar
man så ivrigt emot när hans smak och hans
livssyn inte överensstämmer med ens egna.
De essayer som Knut Jaensson publicerat
i tidningar och tidskrifter under senare år har
hört till 40-talets mest stimulerande litterära
händelser. När en del av dessa essayer nu
samlats till en bok blir den omedelbart en av
de käraste på bokhyllan. Men oemotsagd, i
fridfull isolering skall den inte få stå där. Om
den diktning som Knut Jaensson främst
känner sig dragen till får man redan i en av de
första uppsatserna i boken besked. Herr Hugo
Hamilcar Löwenstjerna håller i Almqvists
himmelska akademi ett tal, vari han bland annat
präglar det valspråk som skall sammanfatta
akademiledamöternas strävanden. Valspråket
är stolt, ädelt och koncentrerat: Sanning och
särprägel. Detta betyder för Knut Jaensson
i praktiken att de diktare, som kan släppas in
i den himmelska akademin, är de vilka på ett
särpräglat sätt säger sanningen om människan
som social varelse. Diktaren bör vara en
avslöjare, en man som tränger innanför
modedräkter och konventioner, en föregångare som
visar vad som går an att tänka och handla en
generation före någon annan. Han skall ha
upplevt människans ynkedom och hennes
höghet. Han skall blotta önskningarna bakom
önskningarna, och han skall tvärsigenom den
slutna moralens järnmask ha nått fram till den
öppna. Medmänniskorna är dock inte hans
främsta studieobjekt. Det är framför allt spelet
bakom kulisserna i den egna själen han har
att studera. Ilan skall hålla domedag över sig
själv. Hans sanningslidelse skall vara inriktad
på det egna jaget, vilket han bör utlämna med
ett självironiskt småleende som Fridegård, med
ett skri som Birger Sjöberg, i förtäckt
symbolisk form som Hjalmar Bergman.
De sex svenska 1900-talsdiktare som Knut
Jaensson behandlar i sin bok ter sig i hans
framställning märkvärdigt besläktade. Det som
har intresserat Knut Jaensson är de scener där
diktarna rannsakar sig själva. När Lars Hård
inser sin högfärd, när han låter ljuset falla
över den dubbelinställning som gör, att han
samtidigt genomskådar tomheten och
ytligheten i en yttre ställning men av sin självkänsla
drivs att söka nå den, först då blir Knut
Jaensson intresserad på allvar. När Martinson går
till rätta med den lille hjälten i "Nässlorna
blomma", när Hjalmar Bergman i herr von
Hanckens förklädnad avslöjar och hudflänger
sig själv och inte lämnar "något enda kryphål
kvar för sin egen ’ärelystnad’ och sina
’allehanda utopier’", då först är Knut Jaensson
med i framställningen med liv och själ.
Visst är förmågan till hänsynslös självrann-
892
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
