Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECExNSIONER
För min del anser jag det vara en hederstitel,
också därför att kritik, urskillningsförmåga,
är ett av den mogna, självständiga, orädda
människans främsta kännetecken. Och behöver
man verkligen urskulda sig för att odla en
genre, inom vilken så stora skribenter som
Boileau och Sainte-Beuve, Taine och Renan,
Lemaitre och Thibaudet, Brandes, Vilhelm
Andersen och Rubow, Kellgren, Levertin och
Erik Blomberg ha producerat sig? "O! det är
skönt att sluta sig till dem, / om också som den
ringaste, den siste." Holger Ahlenius
En svensk Gidestudie
Göran Schildt: Gide och människan.
Wahlström & Widstrand 1946.
10:—.
Göran Schildt upplyser i förordet till sin
Gidestudie — den första utförliga, som getts
ut här i landet — att man i den inte finner
"någon redogörelse för vad andra kritiker
skrivit om Gide". Han anger som skäl härför
bl. a. att han "i grund och botten varit mera
intresserad av sin egen åsikt om Gide än av
andras". Detta är en förträfflig "metod" —
under vissa förutsättningar: om man är rädd
att omedvetet påverkas eller vill undgå den
nedstämmande upptäckten att andra redan
listat ut ungefär detsamma, eller slutligen om
man tror sig ha på egen hand nått fram till
den allra yttersta, eller innersta, sanningen.
Att detta senare just är fallet med författaren
framgår rätt tydligt av hans slutord (varmed
inte är sagt att hans ton är på något sätt
förmäten eller otillbörligt egocentrisk). Följden
är emellertid att man förgäves letar efter en
litteraturförteckning, som lätt kunnat sättas till
efteråt; det finns antagligen i den ofantliga
litteraturen om Gide ett och annat av värde,
som undgått Göran Schildt. En om än
summarisk bibliografi av Gides arbeten borde
kanske också ha bifogats texthänvisningarna
i slutet. Å andra sidan är det naturligtvis en
fördel att kunna leva sig in i en viss
uppfattning utan att störas av reminiscenser och
konsekvent följa en egen, klart utstakad väg.
Det verkligt värdefulla och originella i denna
studie — bortsett från diverse utomordentligt
välfunna formuleringar — ligger efter mitt
förmenande just i att författaren tack vare
en primär "arbetshypotes" lyckats fånga den
väsentliga dynamiken i Gides natur, det nästan
reguljära pendlandet mellan motsatta
stämningar och attityder, och därmed också fastslå
det logiska sammanhanget i hans utveckling
896
från verk till verk. Utgångspunkten är denna:
Gide hör till de människor, som från födseln
har att kämpa mot en inre disharmoni och
vilkas liv "måste betraktas som ett försök att
återupprätta en hotad jämvikt". Hos Gide kan
denna konstitutiva dualism nå en sådan grad
att den iakttagande delen av jaget temporärt
förlorar kontrollen över den handlande eller
kännande och en känsla av "verklighetens
overklighet" och av inre oärlighet uppstå som
följd. "Brottning en med medvetenheten är det
centrala i Gides personlighet." Den tar sig
bl. a. uttryck i ett ärlighetspatos, som
visserligen stimulerats av hans strängt protestantiska
uppfostran, men är förankrat i själva hans
väsen och oberoende av hans
känslofluktuationer i förhållande till kristendomen. Hans
hat till lögnen, hans lyhördhet för alla falska
tonfall "har sin rot i hatet till det jag han vill
besegra inom sig själv".
Från denna utgångspunkt — helt frånsett
en hel del andra och förvisso betydelsefulla
fakta, som på sitt sätt komplicerade hans
livsöde och omöjliggör varje försök att i enkla
formler beskriva hans personlighet och hans
verk: hans hugenottiska påbrå, den första
Afrikaresan (1893), hans upptäckt av sin
sexuella egenart, etc. — kan vi åtminstone
något så när förstå den böljande och
vill-samma rytmen i hans utveckling och hans
författarskap: den sinnliga livsberusning, som
jublar ur varje rad i "Les Nourritures
ter-restres", "immoralistens" satiriska självanalys
och klara insikt om vart hans väg konsekvent
ledde; den kärleksfulla teckningen av Alissa
i "La Pörte étroite", men också den
underförstådda varningen för steril självuppoffring och
en orimlig renlevnadsmoral; det plötsliga
omslaget till "Numquid et tu...?" och ett
kortvarigt återfall i evangeliegrubbel och lätt
from-lande tongångar; det harmoniska, men snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
