Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Bergman slår inte längre vilt omkring sig som
i "Kris" utan sätter in sina femettor med
verklig precision. Vad han har ett särskilt gott öga
till är det stelnade och livlösa i den borgerliga
idyllen, försteningen och fördumningen i
byråkraternas värld, befolkad av en sorts
vandrande stärkkragar som har föga med det
mänskliga släktet att göra och mera med en
mardröm av Kafka. Slår man en tjänsteman på
käften, heter det på ett ställe, kommer det tio
i stället... Då kan man naturligtvis fråga sig
varför Bergmans kärlekspar är så ivrigt att
komma innanför trollcirkeln bara för att kunna
åtnjuta den tvivelaktiga förmånen av
prästbetyg och skattsedel. Nå, Bergmans avsikt har
väl varit att mot denna kalla livsförkonstling
ställa ung, blommande kärlek — hur långt
borta är han inte här från den sexuella
förvridenheten i "Kris"! Det ligger verklig ömhet
i kärleksscenerna, och särskilt attraheras man
av Birger Malmsten, som under den ledigt
slängiga ytan döljer en säregen kombination
av renhet och trots. Filmen går helt i
arbetsglädjens och den lyckliga improvisationens
tecken och har fått en lätt raljerande touche
som är helt bestickande. Dess tekniska
anspråkslöshet är mycket tilltalande — avigsidan
är en viss lättvindighet, en viss skissartad
löslighet. Ibland tycker man också att bilderna
står stilla för länge, tyngda av en visserligen
vass och kvick dialog. Ibland smyger sig en
mörkare ton in och kommer de inte tillräckligt
genomarbetade farsinslagen att verka alltför
bjärta och påklistrade. Men filmens tvångslöst
framflytande form fångar in åskådaren igen
och får honom att engagera sig i Bergmans
och Grevenius’ saga om ung hemlös kärlek i en
värld där det regnar, men inte välling — mer
än ett kärlekspar i månaden november kommer
att känna igen sig. Ingmar Bergman kan nu ta
alla klyschor om ungt geni och oinfriade löften
med ro, han har dokumenterat sig som en av
våra pålitligaste filmregissörer och verkligen
signerat en film som är ärlig, direkt och
artistisk.
När ängarna blommar. Hampe Faustman.
Filmo.
Man hade häromåret svårt att finna någon
inre mening i Terras försök till
"Raskolnikov"-tolkning — nu efteråt förstår man bättre, det
var för Faustmans vidkommande en förstudie
till "När ängarna blommar". Delvis
imponerande var skildringen av den trista, ryska
miljön, som ägde en för svensk film ovanlig
autenticitet. Man glömde dock förtjänsterna
inför filmens beklämmande och släpiga
allmänintryck. Helt borta är i "När ängarna
blommar" den unkenhet som stört en i
Faustmans tidigare filmer: en svårdefinierbar
dragning till osnygga och tjocka atmosfärer —
"När ängarna blommar" är en frisk och
kraftfull film av ovanlig resning. Det grepp
Faustman fått om ämnet är beundransvärt — han
arbetar i en grå reportagestil som förlänats
en effektfull stilisering. Föga inspirerande är
i och för sig ett motiv som statarnas
tröstlösa vandring från gård till gård, med
skraltiga möbler och snuviga ungar staplade på
flyttlassen. Men ackompanjerad av Erland
von Kochs musik blir denna gråa odyssé till
en praktfull inledning till en film som
knappast ett ögonblick sviker förväntningarna. Man
kan väl inte tänka sig ett mindre publikfriande
motiv för en film än detta fula kapitel i svensk
historia, men själva dess bottenlösa tristess
tycks ha inspirerat Faustman. Vad man
väntade sig var en visserligen kompromisslös men
tråkigt ambitiös social film; "När ängarna
blommar" håller spänningen till slutet. Som en
röd tråd genom allt det gråa går hoppet om
förlossning från förnedringen genom mänsklig
och politisk aktivitet — man märker ju hur
aktuellt stoffet är, trots att det skildrar ett
egentligen avslutat skede. Men dess symboliska
betydelse består tydligen. Filmens linje ligger
någonstans mittemellan Albert Engström och
Dostojevskij, och Jan Fridegård har, med "En
natt i juli", varav föga är kvar, som underlag,
skrivit ett rejält och hållbart manus, som
bidragit till filmens realistiska dialog, där endast
ett fåtal teatertonfall lyckats haka sig fast. Det
är en film för karlar, gjord av karlar.
Spinnsidan sköter sig förvånansvärt nog sämst —
bland de manliga insatserna antecknar man
speciellt, och med förtjusning, Sigurd Walléns
klassmedvetne arbetare med brantingmustasch,
Erik Hell och Birger Malmsten, här dock
vekare och mindre säker än i "Det regnar på
vår kärlek". Fantastiskt är det galleri busar,
fjärdingsmän och statungar Faustman plockat
ihop — bisarrt nog spelar han själv en
strejk-brytare, filmens fulaste fisk; det är ju tänkbart
att det bor två själar i hans bröst.
907
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
