Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
karl i sedeltryckarbranschen, för ett hårt och
glädjelöst liv och förgyller upp sin ensamma
femtioårsdag med ett tivolibesök. Ödet låter
honom vinna en vacker docka på lotteri, men
åskådaren har observerat att den bär det fatala
numret 13 och vet vad man har att vänta, när
Madeleine Sologne inträder i handlingen som
den blinda flickan. Deras mötes besynnerlighet
understryks av Misrakis kalla karusellmusik,
och Chenal gör en besynnerlig fars av deras
kärlekshistoria — han visar i denna film hur
bitter hans ironi kan vara. I sitt blinda
tillstånd drömmer sig flickan vara prinsessa,
von Stroheim leker prins och överöser henne
med en lyx som hon ju inte kan se. För att
behaga honom spelar hon seende och
koketterar framför spegeln i sina nya kläder. När
hon återfår synen efter en operation, återstår
henne som enda utväg att spela blind i det
längsta. Men konfrontationen med "prinsen"
har varit alltför chockbetonad och hon förmår
inte hejda uppgörelsen. Så långt är filmen
ytterst fängslande i sin intellektuella ärlighet
och artistiska grymhet — slutet håller på intet
sätt nivån. Dess allmänna rörighet torde vara
typisk för Chenals oförmåga att tänka sitt
problem till ett logiskt slut, troligen har han varit
alltför personligt engagerad. Var han själv
står, vet man heller inte riktigt. Han verkar
delvis-ganska betagen av sin livslögn: "lyckan
består ofta bara i att inte se sin olycka", heter
det på ett viktigt ställe i filmen. Å andra sidan
är han alltför skeptisk för att kunna tro på
illusionernas hållbarhet — den illusionslösa
thrillern har ju tidigare varit hans fack. Likväl
ges ångeststämningen medan illusionerna
sviktar och skräcken efter deras sammanbrott med
det upplevdas äkthet. "Illusion" illustrerar
kongenialt fotograferad av den skicklige Alékan,
egentligen en paradox: illusionen är
nödvändig men låter sig tyvärr inte upprätthållas. Vid
det lilla "tyvärr" har Chenal alltför
melankoliskt klamrat sig fast och förbisett
nödvändigheten att åstadkomma ett psykologiskt
hållbart slut som skulle meddelat publiken vad
regissören anser komma efter illusionernas
sammanbrott — en icke oväsentlig upplysning.
Sista chansen (Die letzte Chance). Leopold
Lindtberg. Praesens Film, Zürich.
Det händer mycket sällan att man inför en
film kan kasta skärskådandet av formen för att
uppmärksamma ett budskap. Det är detta som
är det unika med Leopold Lindtbergs "Sista
chansen", nyligen belönad med de
intellektuellas fredspris. Det är underligt att
Lindtbergs största svenska succé hittills var
"Kärleksbreven", den platta, provinsiella
skildringen av en sentimental bagatell, medan
den angelägna, europeiska "Marie-Louise" gick
spårlöst förbi. Även nu har man hört en del
röster tala om amatörmässighet och bristande
spänning — borde man inte i stället skämmas
över att det blev Schweiz och inte Sverige,
hittills hemorten för en tekniskt flott men tom
produktion, som frambragte en film som skakat
publiken jorden runt? Inför "Sista chansen"
erinrar man sig sanningar som halvt fallit
i glömska: hur betydelselöst en films utanverk
kan vara, hur konstlös dess kameraföring, hur
vardagliga dess människor, bara den inre elden
finns. Det var den som gjorde de stumma ryska
filmerna till de mästerverk de var — inte deras
revolutionerande nyheter på montagets och
bildvinkelns område.
Men naturligtvis måste man se upp med
filmer som sent kommer hit, burna på ryktet
om internationella framgångar och likt "Under
eviga stjärnor" kan aktualisera sagan om
kejsarens nya kläder. Även det unika måste kunna
analyseras, och alltså måste man fråga sig:
Vari består budskapet i Lindtbergs film? Är
det rätt och slätt en pacifistisk tendens? I så
fall skulle den knappast kunnat uppröra en
krigstrött världspublik som sedan barnsben
matats med frasen "aldrig mera krig". "Sista
chansens" styrka tycks mig ligga i att den
gjorts av en man som klart sett faran i
det-angår-mig-inte-mentaliteten och som ända in
i själen upplevt sin generations ångest.
Fantasin att sätta sig in i andras lidanden är en
sällsynt gåva, och Lindtberg, som ju själv sett
kriget som flykting i ett neutralt land, har den
i fullt mått. Vad den svenska publiken aldrig
förstod var hur Lindtberg i "Marie-Louise"
upplevde de franska barnens tragedi på sin
egen hud — kommer den till fullo att fatta hur
allvarligt hans appell i "Sista chansen" är
menad? Den storslagna klimaxen,
dödsklättringen över alperna, är mycket mer än
slutfasen i ett spännande flyktingdrama, den är en
symbol för den sista chans som enligt
Lindtberg är mänskligheten förunnad när den inför
insikten att det i dag gäller var och en låtit
909
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
