Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gustaf Hellström: Alfred Nobel. Direktörstal vid Svenska Akademiens högtidssammankomst den 20 december 1946
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFRED NOBEL
medicinsk upptäckt, vilka de av brist på medel
icke kunde lösa."
Alfred Nobels testamente offentliggjordes
den 31 december 1896. Det rönte inte överallt
i den svenska pressen det mottagande som man
nu skulle anse vara självfallet. Nobel hade
själv avfattat dokumentet utan att rådgöra
med den juridiska sakkunskapen — bittra
erfarenheter hade gjort honom misstrogen mot
jurister, till och med mot domare. Testamentet
var vagt formulerat, och själv betraktade han
det närmast som ett dokument, vilket skulle
ånge andan, i vilken han önskade att de där
givna bestämmelserna skulle tolkas och
förverkligas. Det är därför förklarligt att
testamentet ur rent juridisk synpunkt inbjöd till
kritik. På sina håll inskränkte sig emellertid
denna inte till den sakliga argumenteringen.
Den överskred till och med vida dess råmärken
och ger i ett par fall en beklämmande bild av
småsinne, trångsynthet och beskäftig grinighet.
För att endast nämna ett exempel: en klipsk
matematiker hade i en tidning räknat ut att
ensamt Svenska akademien kunde årligen
motse nittontusen tävlingsskrifter, för vilkas
inrymmande Akademien skulle nödgas hyra tjugutre
magasin, anställa tvåhundranittiotvå
tjänstemän, som i tre månaders tid under sjutton
arbetstimmar om dagen skulle vara uteslutande
sysselsatta med att ordna de inkomna
tävlingsskrifterna efter deras nationalitet. Man kan
efter denna beräkning lätt föreställa sig vilka
svårigheter bedömandet av dessa på alla
tänkbara språk författade nittontusen skrifter skulle
åsamka Akademiens ledamöter. I en
göteborgstidning gick man ännu längre genom att
ifrågasätta, huruvida de prisutdelande
institutionernas medlemmar i längden skulle kunna
motstå de frestelser i form av korruptionsförsök,
för vilka de helt naturligt skulle bli utsatta.
"Hela Europas projekt- och guldmakare", heter
det, "skola belägra våra akademier för att
komma åt någon del av Nobels miljoner, och
man kan vara förvissad om att inga medel
skola skys eller lämnas obegagnade för att
besticka eller bedraga de lärda herrar som
skola reglera denna moderna Pactolus i
Stockholm."
Den högljuddaste kritiken mot Nobels
testamente hade emellertid inte sina djupaste rötter
i juridiska betänkligheter eller omtanke om de
prisutdelande institutionernas moraliska
motståndskraft. Den var av nationell art. På de
håll, där man våldsammast gick till storms
mot donationen, skedde det med den svenska
fanan som fälttecken. Man greps av vemod vid
tanken på att, när för en gångs skull en svensk
mecenat i stor skala uppenbarade sig,
national-andan här i landet befann sig så på avvägar
att mecenaten i henne ej fann någon ledning
eller uppmuntran för en ädel frikostighet mot
svenska folkets djupast kända nationella behov,
utan i stället riktade den på en universell
välgörenhet av minst sagt tvivelaktigt värde för
det svenska fosterlandet och dess vetenskap. En
hundradel av den store ingenjörens millioner,
given med varm hand till gamla Sverige ■—• vare
sig för att främja industrin eller den andliga
odlingen — skulle, menade man, ha livat oss
mera, givit fosterlandet en ädlare väckelse
och gjort det nobelska namnet större ära än
hundratals miljoner till alla vetenskapsmän
och poeter i den vida världen. Denna kritiska
inställning till donationen var helt säkert mera
utbredd än tidningsdebatten ger vid handen.
Nobels i testamentet internationellt upplagda
riktlinjer kom som en missräkning för de
förhoppningar, man hyst i vissa kulturella kretsar;
i kritiken fick också olika nationella
strömningar sitt utlopp, den traditionella så
kallade patentpatriotismen, för vilken det dåtida
Sverige fortfarande hämtade sin styrka från
det förgångnas ärorika minnen, liksom den
nya nationalkänslan, vilken i Sverige såg ett
framtidsland med oanade möjligheter. Med
dessa förenade sig också den i vissa kretsar
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
