Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Pär Lagerkvist: Esaias Tegnér. Tal i Svenska akademien med anledning av 100-årsminnet av hans död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÄR LAGERKVIST
ESAIAS TEGNÉR
T al i Svenska akademien med anledning av
10 O-år s minn et av hans död
Den 2 november 1846 slocknade på Östrabo
biskopsgård en orolig ande. En tanke vars
livsluft varit klarhet och frihet och som inga
mörkrets makter, trots alla försök därtill,
hade lyckats fördriva ur dess rike. Inte bara
de dagsklara höjder som den älskade, utan
också klyftorna mellan dem, de avgrunder
som den på allt sätt undvek och i sin
förmätenhet rentav försökte att förneka, hade den
tvingats att uppsöka. Men inga än så
förödande krafter förmådde verkligen störta den
dit ner och behålla den kvar i sitt våld.
Ingenting kunde vara den mera främmande och
fientligt än dessa dunkla djup, ingenting mera
oförenligt med hela dess väsen. Hålla den
fängslad kunde de väl, men aldrig verkligen
få makt över den, aldrig förvandla och upplösa
den efter sin önskan, ännu mindre befrukta
den på något sätt —- trots att det var en
diktares tanke, ett brustet och överhettat genis, för
vilken själva brustenheten, själva sjukdomen
och den förledande skymningsdagern kunde
tänkas innebära någonting fruktbart. Det enda
som kunde befrukta den var motståndet,
kampen —-ja förnekelsen av allt detta som tycktes
vilja suga den ner till sig och beröva den dess
frihet. Också där nere, också i fångenskap och
förnedring, bekände den sig lika hänfört till
sitt rätta rike. Och obesegrad höjde den sig
åter till detta, till dess genomskinliga klarhet
högt över alla avgrunder, till sin idealvärld
ovan all mänsklig, all jordisk ofullkomlighet,
och även högt över de dalar där de vanliga
dödliga bor. Först döden hade tillräcklig makt
för att förmörka denna bländande, blixtsnabba
tanke, som så länge hetsats och jagats av
farliga makter och av sin egen feberaktiga,
rastlösa oro och måttlösa inbillningskraft, och
äntligen skänka den ro.
Som ingen annan i svensk litteratur har
Esaias Tegnér sökt och dyrkat klarheten,
betraktat den som människans verkliga värld. Genom
hela sitt liv förkunnade han den som inte bara
diktens utan hela den mänskliga kulturens
själva mening och mål och besjöng i hänförda
ord dess överjordiskt sköna gudaboningar:
All dikt är genomskinlig. Av kristall
dess stad är byggd, och ljuset tusendubblat
tillbakastrålar från dess spegelmurar.
Men på dess gator vandra upp och ner
ovanskliga, olympiska gestalter
av strålar vävda och av rosendoft;
det finns ej fläck på deras gudalemmar
och himlens stjärnor skina dem igenom.
Var det till straff för denna sin hybris som
han måste uppleva livets nattsida mer än annars
mänskliga varelser brukar behöva göra det?
Var detta makternas hämnd?
"Tro ej det mörka är betydningsfullt",
utropar han i samma välkända dikt — en av de
3 BLM 1947 i
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
