Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Pär Lagerkvist: Esaias Tegnér. Tal i Svenska akademien med anledning av 100-årsminnet av hans död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÄR LAGERKVIST
i ensamhet — som denna, och ingen som den
förmått inge de förtvivlade mod och tillförsikt
trots allt.
Det visar ju att det fortfarande finns en
levande kontakt mellan diktaren och oss, hur
än moderna för lyrikens yttre form, själva dess
klädedräkt växlat. Den tegnérska formen
förefaller nog ofta senare släktled alltför retorisk,
alltför mycket bländande yta, och det är i så
fall inte första gång detta anmärks mot den.
Som alla stilarter har också denna sina faror.
Den blankpolerade marmorytan är ju inte
i och för sig en fulländad skönhetsform,
inunder måste där alltid finnas någonting annat,
som inte har med fulländning och yta att göra.
Men man måste medge att det i allmänhet inte
är en Thorvaldsen eller en Canova, Tegnérs
klassicistiska samtida, som man kan komma
att tänka på inför hans diktning, om man söker
paralleller av detta slag, utan på Sergel — han
med lejonklon och geniet. Som hos denne är
det kött och ben under den glänsande huden
och en plastisk kroppslighet som fyller det hela
med påtaglighet och omedelbart liv. Inte heller
hos Tegnér är det någon slickad form, men
väl ibland en alltför tillsiktat glansfull. Och
i breven, där han kastar hela den pompösa
rekvisitan över bord och helt enkelt blir det
överdådigt slösande snillet, den ohämmade och
hetlevrade människan, geniet i skjortärmarna,
där är det inte fråga om annat än
direktutstrålning från en ljus- och energikälla med otroliga
kraft- och värmemängder, och med en farlig
eldhärd inunder allt som sprakar och gnistrar,
allt det som omedelbart syns. Det finns en
slående likhet med Sergels berömda teckningar
genom den hastigt avslöjande direktheten, den
osminkade, hänsynslösa öppenheten och den
friska hedniska sinnligheten, och hos bägge
flödar dessa geniala improvisationer lika ymnigt
på sidan om deras egentliga, så att säga
officiella æuvres och är i båda fallen lika
chockerande olika dessa.
Men de tegnérska breven är naturligtvis
långt märkligare genom sin allomfattande
mänsklighet och genom den intellektuella
rikedom och farliga själsliga sammansatthet som
de avslöjar. De skulle tillhöra
världslitteraturen, räknas som en av dess ovärderliga
brevskatter, om de råkat nedkastas — inte på något
så anspråkslöst som svenska utan på ett av de
så kallade stora kulturspråken.
Någon klyfta mellan breven och lyriken
finns i själva verket inte, det är samma livssyn
och ideal som förkunnas, blott på olika sätt,
och den djupa, levande humanitet som är det
väsentligaste och vackraste i Tegnérs värld är
ständigt närvarande också i dessa ohöljt
personliga bekännelser, bara ändå mer framhävd
genom den bitterhet som ofta vulkaniskt bryter
sig fram i dem och som ibland kan slå över
både i människo- och livsförakt. Han tvivlar
inte på den mänskliga tillvarons storhet och
inte på den idealvärld som människoanden
skapat åt sig, men väl kan han ofta tvivla på
människorna och finna livet outhärdligt olikt
vad han begärligt väntar sig av det. Dessa
skenbara motsatser är som känt långtifrån
oförenliga. Han har något att jämföra allting
med. Hela hans föreställningsvärld är renodlat
idealistisk.
Och det är från vad som för honom stod
som kulturens urhem, från det gamla Hellas,
han hämtar sina ideal. Det var vid
apollon-altaret i Aten han tände sin fackla, den som
sedan spred ett sådant sken över vinterlandet
här uppe och som tinade upp den svenska
dikten till en hetta, glans och livfullhet som
den aldrig tidigare ägt. Och det var i det
skenet som hans egen blick blev klar och
ljus-drucken och han kunde se den människovärld
hägra som gjorde livet trots allt till en
outsägligt dyrbar gåva. Där människotankens
frihets-och klarhetsbegär fötts och den västerländska
kulturen därmed vaknat till medvetande om sin
styrka och egenart.
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
