Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Tora Dahl: Att Signe var sådan... Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TORA DAHL
ATT SIGNE VAR SÅDAN...
Jag träffade henne bara en gång, det var
när jag var nere vid Riddarholmskajen för
att möta fröken Lundgren som skulle komma
med en mälarbåt och ha en låda bär med
sig åt mig. Fröken Lundgren kom vaggande
över landgången, tjock och sävlig och
godmodigt leende som vanligt. Hon gav sig god
tid att hälsa på mig innan hon vände sig till
en annan bekant som hon också hade stämt
till möte. Vi blev föreställda för varandra.
— Det är min hyresgäst, fröken Larsson,
sa fröken Lundgren.
Hon hade berättat för mig om fröken
Larssons leverne och jag stod där naturligtvis
och undrade över henne, men hon såg på mig
som om hon inte hade sett mig.
Jag hade för en del år sen varit
inackorderad hos fröken Lundgren. Hon hade sedan
slutat med inackorderingar, hon fick det inte
att gå ihop, och i stället hyrt sig ett enkelrum,
och på dagarna gick hon borta och lagade
mat i familjer. För ett par månader sen hade
hon tagit plats som hushållerska på landet,
men rummet ville hon inte göra sig av med
utan hyrde ut det tills vidare. Hon hade
berättat för mig att hon fått tag på en
hyresgäst som betalade bra.
— Vad har hon för arbete? frågade jag.
— Arbete? hon? tja, hon ska visst vara
nån sorts modist, hets det.
— Jaså, modist, sa j ag och tänkte inte mer
på det.
Någon månad efter det att hon flyttat till
landet stötte jag händelsevis ihop med fröken
Lundgren på Riddarhustorget, då hade hon
varit inne i stån och var på väg till sin båt igen.
— Då ska inte jag uppehålla fröken, sa jag
och ville säga adjö, men hon sa att för hennes
del var det ingen brådska för båten gick
inte förrän om två timmar.
— Jag hade inget mer att uträtta och då
tyckte jag att jag lika gärna kunde gå, sa
hon.
Det var alltid så med fröken Lundgren, det
blev som det föll sig. Hade hon träffat någon
som hon tyckte det var roligt att prata med
så kunde hon likaväl ha kommit för sent till
båten, det skulle inte ha bekymrat henne
mycket. På den tiden hon hade
inackorderingar kunde hon aldrig hålla mattiderna.
Jag slog följe med fröken Lundgren och
bjöd henne på kaffe på ett konditori. Det var
en veranda där med utsikt åt
Riddarholms-fjärden, där satte vi oss. Jag frågade fröken
Lundgren hur hon trivdes med sin plats. Det
var bra, sa hon, de var snälla och rejäla
både herrn och frun. Herrn var förstås
mycket för sprit och då kunde han bli oregerlig.
Han var så stygg i mun mot frun då, och hon
blev så rysligt till sig då. Fasligt häftig var
hon också, en gång tog hon en vas och
kastade i skallen på honom, bion rann, det var
ett elände. Men de blev sams sen. Ja, jesses,
så folk kan bära sig åt, sa fröken Lundgren
och verkade kolugn som vanligt. Hon hade
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
