Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Elsa Grave; Palatset. Dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PALATSET
nej, hårt gammalt glas glänste
mellan vita lister av trä
i palatsets fönster.
Ingen liade någonsin krossat dem.
Palatset ligger tungt på marken,
trycker sin ojämna kropp
en bit ner i jorden,
sticker himlen med sina fyra torn,
och de lätta tranorna flyger över det,
rosorna tappar sina blad på marken,
och i fönsterna
sitter de små rutorna bredvid varandra
som rädda, fientliga barn
på en människoätarekust.
2
Jag satt vid palatsets murar
och bjöd ut mina tiggaregåvor
åt dem som struttade förbi
med guldbeslagna käppar
och höga svarta hattar.
De såg mig inte,
men de räckte fram sina händer
tyngda av ringar och sjukdom.
Jag sträckte fram mina fötter
och sparkade mot deras lackskor
och randiga silkesstrumpor.
Då låtsades de inte förstå,
och jag kunde ge dem med fulla händer
av mina tiggaregåvor,
men jag satt vid palatsets murar
varenda kväll
och kände hur natten gjorde mig slö
och att ingen fanns som ville stjäla
min tysta, min kommande slöhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
