Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Jean-Paul Sartre: Att skriva för sin egen epok. Översättning av Eva Alexanderson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATT SKRIVA FÖR SIN EGEN EPOK
vi icke hade förutsett, liksom man plockar upp
stenar på vägen för att kasta dem i ansiktet på
en angripare. Förgäves skulle vi försöka att på
dem avbörda oss omsorgen att förlänga vår
existens: de ha varken skyldighet att överta
den eller bry sig därom. Och eftersom vi inte
ha någon möjlighet att påverka dessa
främlingar, komma vi att stå som tiggare framför
dem och bönfalla dem om att låna oss ett
skenliv genom att använda oss till en uppgift, vilken
som helst. Om vi äro kristna komma vi att
ödmjukt acceptera att de låtsas visa oss att
tron är verkningslös, bara de fortsätta att tala
om oss; om vi äro ateister komma vi att vara
mycket belåtna med att de ännu sysselsätta sig
med vår ångest och våra fel, även om det skulle
gälla att bevisa att människan utan Gud är
fattig. Skulle ni som kritisera oss vara
tillfredsställda om våra barnbarn efter revolutionen
betraktade era skrifter som det tydligaste
exemplet på konstens slaveri under ekonomiska
förhållanden? Och om det inte är detta
litterära öde som väntar er, komma ni att få ett
annat föga bättre; om ni undgå den
dialektiska materialismen, bli ni kanske i stället
föremål för något slags psykoanalys, i alla
händelser komma våra efterkommande att bli
respektlösa föräldralösa. Varför skulle vi bry
oss om dem? Kanske Céline kommer att bli
ensam kvar bland oss alla; det är högst
osannolikt men teoretiskt möjligt att det tjuguförsta
århundradet minns Drieus namn och glömmer
Malraux’. I alla händelser kommer det inte att
fortsätta våra tvister, det kommer inte att
nämna vad vi nu kalla vissa författares för-
räderi eller, om det nämner det, sker det utan
vrede och utan förakt. Men vad gör det oss?
Vad Malraux och Drieu äro för oss, det är det
absoluta. Somliga känna för Drieu ett absolut
som innebär förakt och för Malraux ett absolut
som innebär en vänskap som inte kan beröras
av hundra postuma domar. Det finns en levande
Malraux, en droppe varmt blod i epokens
hjärta, det kommer att finnas en död Malraux
som blir ett offer för historien. Varför skulle
den levande bry sig om att fixera dragen på
den döde. Naturligtvis ser han framför sig,
hans blick och hans älsklingsidéer sträcka sig
utöver hans kroppsliga död, det som är ett
mått på en människas närvaro och hennes
tyngd är inte de femtio eller sextio år hon
verkligen lever eller det lånade liv hon för
under århundradenas lopp i främmande
med-vetanden, utan det är det val hon själv har
träffat av den timliga idé som sträcker sig
utöver hennes egna gränser. Det sägs att
maratonlöparen var död en timme innan han kom
fram till Aten. Han var död och sprang ändå,
han var död medan han sprang, han var död
när han tillkännagav grekernas seger. Det är
en vacker myt, den visar att de döda handla
ännu en liten tid som om de levde. En liten
tid, ett år, tio år, femtio år kanske, en bestämd
period i alla händelser; och sedan begraver
man dem för andra gången. Det är denna
åtgärd vi föreslå författaren: så länge hans
böcker framkalla vrede, obehag, skam, hat,
kärlek, kommer han att leva om också blott
som en skugga. Efteråt kommer syndafloden.
Vi hävda det begränsades moral och konst.
Översättning efter författarens manuskript av Eva Alexanderson.
3 BLM 1947 II
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
