Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Februari. N:r 2
- Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
kan skrivas på den s. k. kvinnliga skälmskhetens
konto, t. ex. denna:
Ett smeknamn flög hemlöst
kring i en skog.
Sökte spörjande
från träd till träd.
Letade sörjande
tills vinden tog
det och bar det på lätta
och uppåtvända händer,
men tappade det i Skälderviken
där det suckade
och dog
medan vattnet kluckade
och nattfåglar slog___
Det finns många liknande poänger. Nu har
emellertid Ewa Waldemarsson (jämte några
andra acceptabla saker) skrivit en utmärkt liten
dikt som heter "Vår hjälplöshet" och som
faktiskt tar ordet ur kritikerns mun. Det är
någonting visst rörande med denna lilla poesibok.
#
Gunnar Wihlborg är någonting av en
poetisk klockare: formen klanderfri, innehållet
klanderfritt, någonting högkyrkligt ända
därhän att Gud inte direkt är på tapeten, fint,
vårdat och, som man säger, stämningsfullt.
Man får en lust att med Almqvist utbrista:
Ack, och ändå —
Min värld blir ständigt trängre.
Jag söker inte längre
sanningen i sig,
blott sanningen för mig.
Och det är möda nog
i denna mörka mänskoskog,
bland dessa täta tankesnår,
att se var stigen går.
*
I Sven Åkerstedts diktsamling "Strofer på
vägen", som får avsluta denna rapsodi, talar
åter en allvarlig stämma. Hur pass stort mått
av originalitet man kan tillmäta hans dikt är
väl vanskligt att säga, men man kan ge honom
kredit för ett visst mått av ovanlighet. Inte
heller är han, som man med ett dumt ord säger,
färdig, men hans förmåga att ge ett för "själens
språk till själen" tilltalande uttryck åt sina
erfarenheter gör dock boken till en jämn
diktsamling med jämnt fördelade höjdpunkter.
Han går fram på två linjer: naturmåleriets och
tankediktens. Hans tankedikt är inte
anmärkningsvärd, och den spelar på kända temata,
dock har han känt att
— blott den är lycklig som har bländats
i ungdomsåren av ett heligt ljus
och blind får åldras.
Vad man emellertid fäster sig vid är själva
den människovänliga tonen i hans reflexioner:
han är ingen ensam grubblare utan en som ser
och iakttar även andra och som aldrig går
tomhänt därifrån. I en dikt skiljer han förresten
mycket uttrycksfullt på livet och levandet, och
det är tydligen det senare han känner sig stå
närmast. Vad naturlyriken beträffar är den
ojämn, och detta förefaller mig bero på att den
spelar på barndomsminnen, affektionsvärden
vilkas relativa värde för läsaren han inte
alltid lyckats konstnärligt beräkna. Ibland hade
prosan nog gjort bättre tjänst. Att ingenting
dock är likgiltigt beror på att man ideligen
frapperas av friska iakttagelser som genast
verkar förstahands:
Någon lyfte något runt och rött.
Luktade gott!
Något runt i munnen
— smakade gott!
Vad var det? Vet inte.
Kanske ett smultron.
Vad man ville anmärka på är ett visst
vacklande i formen mellan ett friare, ibland nästan
martinsonskt föredrag och en viss
konventionalism. En ornitologisk observation: taltrasten
sjunger inte i topp. Gunnar Ekelöf
Kontraster
Lars-Erik Essén: Atomen och lotusblomman.
Gebers 1946. 8:75.
Ingeborg Erixson: Kustlandskap. Bonniers
1946. 4: 75.
Typiskt för nuvarande ’atomtid’ tycks vara
att många diktare är lika intresserade av att
teoretisera som att dikta. Det är bara ett
konstaterande av faktum och det är inte min
mening att plocka fram Goethes förkättrade
varning mot det alltför myckna ordandet i
konsten. Tider och förhållanden är så olika.
Exempel utifrån är Koestler och Sartre och
på hemmaplan Martinson. Även andra kunde
163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:58:30 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1947/0179.html
