Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
han skall ut och dö för en meningslös
patentformel råkar hamna i en främmande familj:
hans egentliga ärende var att fråga om hans
far var hängd. Det är Mr. Klein, Mr. Lichten
och negern George sammandrivna på
nödhjälpsarbetets lokal — luften skälvande av
irritation. Det är Svarta Hanna, negressen,
pratig, rörig och snäll, driven av sina känslors
svall.
Ebba Lindqvists noveller är inte skrivna av
en mästare. Men å andra sidan måste man
förvåna sig över hennes mognad också som
prosa-tör. Det är ingenting famlande över hennes
berättelser, de är knappa, genomtänkta, med
en egen distinktion. Bilderna röjer frändskap
med författarinnans lyriska domän: "Där låg
deras liv till beskådande: som fina skälvande
ostronkroppar slöt de sig kring jagets pärla —
så skör, så ömtålig." Ebba Lindqvist har en
lustigt kortandad staccatorytm, som om hon
i snabb takt hoppade från sten till sten. Eller
det är som små, täta elektriska urladdningar.
Rytmen speglar den spänning mellan medvetna
och omedvetna skikt som är de flesta
novellernas inre motiv. Ty i det avgörande
ögonblicket reser sig de förträngda känslornas våg
och genombryter dammarna, ibland till livets
skydd, såsom i den vackra "Tidigt på
morgonen" eller den fint dramatiska "Mr. Stevens
gör succé", ibland till dess förödelse, som i
titelnovellen. Men inte alltid blir en kris eller
omkastning klart motiverad: novellerna
"Rendez-vous" och "Madeleine syr en klänning"
tycks mig otillfredsställande. Då säger den
i lyriskt dunkel svepta "På promenaddäck"
betydligt mera: en kvinna tvingas erkänna att
den man hon är på väg till över havet sedan
länge varit död i hennes hjärta, släpats som ett
lik genom nattens drömmar. — Mest har jag
fäst mig vid slutnovellen, "Mene tekel". Den
berättar, stramt och ödesmättat, om juden
Isaac Rabinowitz, ett försvinnande nummer
i världsstaden. Lik en Job i tålamod väntar
han sin dotter Rakel från Europa. Men får
i stället ett meddelande från
Krigsdepartementet: hans namn och adress, Isaac
Rabinowitz, Andra Avenuen nr 1225, New York, har
man funnit skrivna på väggen i ett
koncentrationsläger i Polen. Det var Rakels bud. I
blixtbelysning ger denna novell ett av vår tids
otaliga stumt patetiska öden på vägen till
Jeriko. Margit Abenius
Tendens och reportage
Torsten Hansson: Att äga livet. Norstedts
1946. 7:50.
Carol Samuelsson : Kåk vid. strömmen. Tiden
1946. 7:50.
Lars-Henrik Ulvenstam: Vänta tills våren
kommer. Bonniers 1946. 7: 50.
Varje år utkommer numera en handfull
romaner av ett slag, som vill skildra en
bestämd miljö eller ett bestämt yrke, vanligen
författarens eget. De litterära ambitionerna
och den konstnärliga kvaliteten brukar variera
åtskilligt, men den övre gränsen för den senare
ligger sällan högt, och man blir i regel
överraskad om författaren efter en sådan berättelse
om det, som legat honom närmast, skriver
något av intresse. Meningen är givetvis inte
att räkna hit alla romaner, som skildrar ett
yrke eller en starkt begränsad miljö, då skulle
man behöva ta med många av de författare,
som slog igenom på 30-talet och likaså en
intressant nykomling som Folke Fridell. Här
avses bara mer eller mindre reportagemässiga
skildringar där ingen egentlig litterär
begåvning kommer till uttryck.
Utmärkande för genren brukar vara ett
svalg mellan äktheten i miljöskildringen och
de ofta ytligt och schablonmässigt skildrade
människorna. Författaren må berätta om ett
sinnessjukhus eller en lyxrestaurang —
behandlingens detaljer och rushen i köket kan
komma fram i ett åskådligt och levande
reportage, men när det gäller patientens (doktorns)
eller kockens egna upplevelser slår det i regel
slint och berättelsen blir påtagligt oäkta.
Både Torsten Hansson och Carol
Samuelsson har emellertid knappat in på de litterära
anspråken till förmån för en tendens. Torsten
Hansson skildrar med fasthet i stilen och
förmåga till slående interiörbilder ett s. k.
folksanatorium. Han angriper särskilt den
bristfälliga eftervården, ger en ruffig inblick från
ett privat "konvalescenthem" och
beklämmande inblickar i de friskas hjärtlösa
smitt-rädsla, men han kritiserar också själva
sanatorievården, speciellt den enformiga och föga
aptitretande kosten — allt saker, som också
kommit fram i pressdebatter kring
tuberkulosvården. Hansson ger vackra uttryck åt huvud-
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
