Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Eudora Welty: Den stora noten. Novell. Översättning av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN STORA NOTEN
— Här kommer några alligatorer, sa Virgil.
Släpp dom förbi.
De drog över till den skuggiga sidan av
floden, och tre stora alligatorer och fyra
medelstora passerade avmätt och makligt.
— Titta vilka stora tänder! skrek en gäll
röst. Det var Grady, som för en gångs skull
lät höra sig, och ailigatorerna visade inte alls
sina tänder.
— Desto bättre kan dom äta opp folk, sa
Doc från sin båt och såg strängt på honom.
— Måste du nödvändigt tala om allt vad
du vet? sa Virgil. Sätt i gång!
När de började dra igen, var det första de
fångade en alligatorunge.
— Det var just precis vad vi ville ha! skrek
Malones.
De satte ner den lilla alligatorn på en
sandbank, och han låg platt och absolut orörlig;
det var svårt att urskilja när han började en
rörelse. De iakttog med stela ansikten hans
häpnadsväckande mekanik; hundarna gav till
ett gläfs och höll sig sedan respektfullt nyfikna
litet på avstånd, tills han blinkade.
— Det är våran! skrek alla Malones. Vi ska
ta honom med oss hem!
— Det är ju bara en liten unge, sa William
Wallace.
Malones bara ryckte på axlarna, som om de
ville säga så mycket som att han kanske bara
var en unge, men han såg i alla fall ut som
den äldsta och hemskaste ödla man kunde
tänka sig.
— Vad ska ni med den att göra? frågade
Virgil.
— Ha den.
— Jag skulle tänka mej för två gånger, om
det vore jag, sa Doc.
— Surra ihop benen på honom och stoppa
ner honom i ett ämbar, sa Malones till
varandra, medan Doc sa:
— Kom inte till mej sen och undra vad ni
ska ta er till med honom, när han blir stor.
De fick mer och mer fisk, som om det funnes
i oändlighet att ösa ur.
— Titta, ett radband, sa Virgil. Här, Sam
och Robbie.
Sam virade det kring huvudet med en ögla
runt varje öra och en knut i pannan, och
Robbie gick bakom och tittade på honom.
På en skuggig plats var det någonting vitt,
som flög upp. Det var en häger, som sträckte
bort över de mörka trädkronorna. William
Wallace följde den med blicken och Brucie
klappade händer, men Virgil suckade som om
han förstod att, när man är ute och söker efter
något förlorat, är varje företeelse ett omen.
En ål slank ut ur noten.
— Hugg den! skrek Malones. De dök och
simmade som dårar.
— Malones tänker bara på fisken, sa Virgil.
Det var nästan middagstid, när de lade
märke till ett svagt prasslande uppe på
strandbanken.
— Vad är det där för en? frågade Virgil
och pekade på en liten undersätsig, kortbent
man med en liten stråhatt på huvudet, som
följde dem på andra sidan floden.
— Jag har aldrig sett honom förr, och inte
känner jag hans bror heller, sa Doc.
Det var ingen, som hade sett honom förr.
— Vem har bett er att komma hit? ropade
Virgil i skarp ton. Hej...! och han gjorde
tecken åt den lille undersätsige mannen att titta
på honom, men det gjorde han inte.
— Han verkar litet tokig, sa Malones.
— Bry er inte om honom, så går han väl
sin väg, föreslog Doc.
Men Virgil hade redan simmat över och
var uppe på den andra strandbanken. De såg
honom och främlingen växla några ord, och
så sträckte Virgil ut handen som för att klappa
ett barn och klappade mannen till marken.
Den lille mannen steg upp lika kvickt igen,
ryckte på axlarna, vände och gick sin väg med
hatten framskjuten över ögonen.
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
