Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Eudora Welty: Den stora noten. Novell. Översättning av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN STORA NOTEN
såg sig om, och samtidigt kom ljuva toner
svävande med brisen. Det var psalmsång
utom-hus, på backen framför den gamla kyrkan, som
glimmade vit vid korsvägen långt där nere.
Han stod och stirrade som om han såg scenen
för sig i detalj, som om han såg en dam i vitt
ta det blommiga skynket av orgeln, som var
placerad i en liten sluttning i skuggan, damma
av tangenterna och börja trampa och spela ...
Han smålog, som han skulle ha lett mot sin
mor, och mot Hazel, och mot de sjungande
kvinnorna i hans liv, som nu i en enda ung
flickas gestalt steg fram under träden för att
sjunga de äldsta och längsta visor som fanns.
Virgil sa god natt och gick in till sig och
dörren stängdes efter honom.
När han kom hem, märkte William Wallace
till sin förvåning att det inte hade fallit en
droppe regn där. Men över taket välvde sig
någonting han aldrig hade sett förr så långt
han kunde minnas tillbaka, en nattlig
regnbåge. Månen hade gått upp, och i dess sken
syntes regnbågen smal och av florstunt
material, som kvinnornas sommarklänningar, en
skir slöja genom vilken stjärnorna tindrade.
Han gick upp på verandan och in genom
dörren, och trött och förbi hade han hunnit
igenom det första rummet och köket, när han
hörde sitt namn ropas. Efter ett ögonblick log
han, som om det vore bättre än något han
kunde ha önskat sig i sina vildaste drömmar
att höra sitt namn ropas i huset. Rösten kom
från sovrummet.
— Vad vill du? skrek han och stod orörlig.
Då öppnades sovrumsdörren med det gamla
vanliga klagande knarret och där stod hon.
Hon var inte det minsta förändrad.
— Hur känner du dej? frågade han.
— Bra. Något så när, sa Hazel med
hemlighetsfull min.
— Jag har gjort mej illa i foten, sa William
Wallace och tog av sig skon för att visa blodet.
— Hur i all världen har du burit dej åt?
skrek hon och tog ett steg tillbaka.
— Jag var och draggade i floden. Men det
gör inte ont längre.
— Du måste se dej för bättre, sa hon.
Kvällsmaten är färdig. Jag undra just om du
skulle komma hem nån gång eller om det
skulle bli som i går natt igen. Gå och tvätta
dej, sa hon och sprang ifrån honom.
Efter kvällsmaten satt de på trappan till
främre verandan en stund.
— Var var du i morse, när jag kom hem?
sa William Wallace när de var färdiga att gå
in och lägga sig.
— Jag gömde mej, sa hon. Jag hade inte
skrivit brevet färdigt än. Och så förstörde du
det för mej.
— Såg du mej, när jag läste det?
— Ja, jag var så nära så du kunde ha nått
mej med handen.
Han bet sig i läppen och daskade till henne
några gånger och så vände han upp och ner
på henne och slog henne på stjärten.
— Låter du bli det där en annan gång? sa han.
— Det här ska jag tala om för mamma!
— Låter du bli det där en annan gång?
— Ja! skrek hon.
— Kom ihåg det då.
Det var som om han hade jagat henne och
fångat henne igen. Hon låg där leende under
hans arm. Det slutade som alla andra jakter.
— Vänta bara, sa hon. Nästa gång ska jag
hitta på något annat.
Sedan var hon färdig att gå in och reste sig
upp och ställde sig att titta ut över gården,
där såpbärsträdet stod, och ut över de mörka
fälten där eldflugorna glimmade. Han steg
också upp och stod bredvid henne med rynkad
panna och försökte titta dit hon tittade. Och
efter en stund tog hon honom i handen och
ledde honom in i huset med ett leende som
om hon log ner mot honom.
Översättning av Sven Barthel.
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
