Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Mårten Edlund: Gustav. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÅRTEN EDLUND
smygande steg för att inte störa honom. Han
vände sig inte om, men han hörde henne
svänga runt bädden i den gamla plyschsoffan,
gå in i kammarn och komma tillbaka igen.
Han förstod att hon skulle lägga i rena lakan
åt honom. Han tyckte det var onödigt men sa
ingenting och vände sig fortfarande inte om.
Han hörde de nymanglade lakanen prassla i
sängen, och så blev det tyst igen. Hon drog en
djup suck. Han hörde hennes steg närma sig
och kände plötsligt hennes hand på ena axeln.
— Du Gustav___
Han vände på huvet och såg in i hennes
blacka ljusblå ögon.
— Jaa, sa han.
— Tycker inte du, Gustav, att vi två som
inte har utseende för oss borde hålla ihop?
fnissade hon som om hon hade sagt något
lustigt.
Han hade inget att svara henne.
— Men du ger dej väl snart härifrån nu,
fortsatte hon.
— Dä ä möjligt, sa han.
— Far ä gammal vet du ... Och affärn...
Dä ä en fin affär, och jag ska bli så go mot
dej, Gustav.
Nu visste han inte vad han skulle säga igen.
Hennes hand strök honom sakta över axeln.
Till slut hittade han några ord:
— Du ska väl gå och sova nu, Elin. Du har
ju stått i hela dan. Och tack för att du bädda
åt mej.
Hon lät handen falla ner och gick mot
dörren. Han märkte att hon tvekade en stund
i dörröppningen, och då tillade han:
— Vi ä nog inge för varann, du och jag,
Elin.
När hon hade stängt dörren efter sig gick
han och ställde sig framför spegeln. Han stod
länge och iakttog noggrant varje drag i sitt
ansikte.
Nej, dom hade nog inte utseendet för sej,
nån av dom.
Han klädde snabbt av sig, släckte ljuset och
kröp ner mellan lakanen, som doftade rent och
vitt.
Från köket trängde hennes halvkvävda
snyftningar in till honom.
Gustav vaknade tidigt. Han kände sig inte
alls utvilad. Men han steg upp ändå, tvättade
sig, bäddade sängen och klädde sig försiktigt
för att inte störa Elin. Det var alldeles tyst
i köket. Han smög ut i affärn, åt ett par käx
och drack ett glas vatten och gick tillbaka in
på kontoret och satte sig vid skrivbordet.
Efter en halvtimme hörde han att Elin
började röra på sig, och vid halvåttatiden ropade
hon genom dörren:
— Vill du ha lite mat?
— Ja tack, svarade han och reste sig.
Han åt ett par smörgåsar och lite gröt och
stjälpte snabbt i sig kaffet efteråt.
De hade ingenting att säga varann.
Sen bar han in ved och vatten åt henne och
öppnade affärn.
Under morgontimmarna kom det bara några
strökunder och så skolungarna förstås, som
rusade in varje rast och köpte karameller.
Just som frukostrasten vid skolan började
kom handlarn tillbaka från stån. Ungarna
flockade sig beundrande kring den nya bilen.
Det hade klarnat upp efter nattens regn,
och en vass oktobersol kastade bländande
reflexer mot den mörkblå lackeringen och
ko-fångarnas silvriga strömlinjer. Men lervattnet
från landsvägen hade lagt sig som en tunn grå
hinna över stänkskärmarna.
När Gustav kom ut på trappan satt handlarn
fortfarande kvar i bilen. Elin hade inte kommit
ut för att ta emot honom. Gustav gick fram och
önskade honom välkommen hem men sa
ingenting om bilen. Handlarn kiev ur och bad
Gustav köra bilen till garaget på andra sidan
huset och tvätta av den. Han satte sig vid
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
